NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 7

Det är tisdag morgon. Klockan är inte ens åtta och jag är redan på plats på jobb och sitter vid mitt skrivbord i det stora kontorslandskapet och njuter av dagens första kopp kaffe. Allting gick så fort den morgonen. Ni vet, när något "hänger i luften". En diffus känsla av att något otroligt spännande håller på att ske. Men med en helt oviss utgång. Minst sagt - skräckblandad förtjusning! Jag gick ju och la mig kvällen innan med vetskapen om att jag skickat ett mejl till Olof Bengtsson. Jag tog mig igenom nattsömnen, med vetskapen om att jag skickat det där mejlet. Och jag vaknade på morgonen, med det i tankarna... Olof Bengtsson alltså. Ja, jag gjorde det på riktigt! Jag skickade alltså iväg det där mejlet som vid läsning säkert upplevdes mer som en saga, snarare än ett regelrätt affärsförslag... Hahaha... Ja, så var det och så skulle det vara - för Fredriksberg för mig, har alltid varit som en saga. En saga som jag skrivit ett litet kapitel på då och då - men som aldrig tycks få något slut;-) och bra är det, så länge slutet inte kan formuleras så som det ska vara i en klassisk saga, lyckligt...

Jag hade ingen direkt övertygelse om att Olof Bengtsson skulle svara mig. Och om han gjorde det, hade jag ingen direkt övertygelse om att svaret skulle komma snabbt, vara positivt eller ens leda till en dialog. För mig handlade allting om att följa min instinkt, min intuition och bara göra allt som stod i min makt för att slippa sitta som gammal tant och undra: varför testade jag inte? Varför ställde jag inte den där obekväma frågan? Varför följde jag inte min dröm och min intuition? Nej, då tänkte jag, att det är mycket bättre att eventuellt tvingas gå vidare med vetskapen om att jag gjorde allt som stod i min makt - men det räckte inte. Det var inte meningen. Något annat väntade. Det var med den inställningen jag skickade mejlet till Olof Bengtsson. En i mina ögon högt respekterad man som gärna köpte fastigheter, men inte sålde...

Jag öppnar inkorgen. Mitt hjärta börjar slå hårt och fort. Herre Gud! Alltså shit. Jag har fått svar!! Alltså, Olof Bengtsson har svarat mig. Jag brukar bara dricka en kopp kaffe på morgonen, men den här morgonen krävde två. Minst. Jag minns inte promenaden till och från köket där kaffemaskinen stod. Jag var förmodligen så upprymd av alla de tänkbara svar som kunde finnas i det där mejlet, så den promenaden på si sådär sex minuter fram och tillbaka - var bara en transportsträcka mellan dåtid och framtid. För någonstans inom mig visste jag, att det mejlet också kunde förändra framtiden - fullständigt. 

Det var knappt jag vågade öppna det. Och i samma stund som jag gjorde det, insåg jag, att oavsett hur texten löd, så var detta att magiskt ögonblick.

"Hej Anna!

Vad roligt att du tycker om Fredriksberg. Det gör vi också. Det har en gång varit min farmor och farfars, men det vet du säkert redan. Vi har för avsikt att köpa tillbaka Fredriksberg och sluta cirkeln och har inga planer för huset. Lägg ni ett bud.

Hälsningar

Olof Bengtsson".

Ungefär så... Nästan ordagrant. Om mitt hjärta slog hårt och fort innan jag började läsa, så förstår ni att jag just nu hamnade i någon slags eufori!! VAD HADE JAG DRAGIT IGÅNG?? Och att det varit i Olof Bengtssons familjs ägor tidigare, hade jag ingen aning om. Men med tanke på hur mitt mejl till Olof var formulerat, så trodde han säkert att jag visste ALLT... hahaha. Men egentligen visste jag ingenting. Det enda jag visste var vad min intuition berättade för mig. Och det var utifrån det, jag hade skrivit till Olof. Jag tror att jag tjoade till ganska högt, i det öppna kontorslandskapet. Rakt framför mig satt Katarina och undrade vad som hände. Jag var tvungen att berätta. Detta var ju bara helt sjukt häftigt! Jag ringde först till Jimmy och berättade vad Olof skrivit och sen drog jag in Katarina i ett våra samtalsrum och stängde dörren. En stund senare svarade jag glatt Olof. Jag förstod ju inte riktigt hur han menade med "lägg ett bud" - för vi kunde ju inte göra det till säljaren, Fortifikationsverket, de ville ju bara ha bud på hela fastigheten. Och jag ville inte i detta skedet heller "göra bort mig" inför Olof - så jag tänkte, att det är bäst att han får styra upp det och berätta hur han vill att vi går tillväga.

Som ni säkert förstår, blev det inte mycket gjort på kontoret den dagen. För det tog inte någon lång stund, innan de flesta på kontoret var involverade i detta otroliga som skulle kunna ske. Fast vi hade ju ett litet dilemma... Köpeskillingen. Den hade vi ju inte diskuterat. Än. Och kanske var det så, att vi var många miljoner ifrån varandra. Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksberg. Men vi hade ingen som helst aning om vad Olof tyckte det var värt. Sen hade vi ju ett litet bekymmer till. Bengtsson kanske inte var den ende som ville köpa Fredriksberg... Budgivningen skulle starta om några dagar och då skulle det visa sig att det fanns, inte mindre än tio intressenter och budgivare. Men än var vi inte där. Just nu skulle vi "komma med ett bud". Vi hade räknat och räknat och mest baklänges;-). Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksbergs, just för att vi hade räknat baklänges. Vi visste vad vi kunde tänka oss att ha i lån, när huset var färdigrenoverat och vi visste på ett ungefär vilka investeringar huset krävde. Vi visste också att vi behövde ha ett utrymme för så kallade "överraskningar". Så, när vi räknade baklänges från färdigt hus minus investeringar och eventuella risker, så landade vi på 1,5 miljoner. Vi visste att det var lite. Kanske till och med ett skambud. Men det var det vi kunde erbjuda. Det fick bära eller brista.

Jag minns det så tydligt i telefonsamtalet med Olofs son Erik, vi hade snackat lite hit och dit om Fredriksberg och våra planer för det. Ett otroligt trevligt och givande samtal, men där jag hela tiden bävade för frågan om priset - och känslan när han frågar mig: "Och vad är det värt för er?" Aldrig någonsin skulle jag komma på tanken att prata ner Fredriksberg, få dem att tro att det var ett ruckel i våra ögon - så som säkert många försöker med för att få ner ett pris på en fastighet. Nä - jag var så ärlig som jag bara kunde vara - och det fanns bara ett svar på den frågan och det fick han utan omsvep. - "Vad huset är värt för oss och vad vi kan betala är två vitt skilda saker..." Men utan att blinka, utan att vända frågan ett par varv, utan att be att få återkomma så blev svaret: Det låter rimligt, när kan ni skriva kontrakt?

Varken jag eller Jimmy kunde riktigt förstå vad som höll på att hända. Vi gick in i något slags lyckorus och "fan ta den" som tänkte ta det ifrån oss;-) hahaha. Plötsligt kändes det som att "det som egentligen var en omöjlig affär, blev den enklaste vi någonsin gjort". Två dagar senare, satt vi tillsammans med Olof och Erik Bengtsson i deras fina kontorslokal på Karlsfält och ritade tomtgränser och skrev kontrakt. Förvisso ett preliminärt sådant eftersom budgivningen skulle vinnas också;-). och den hade fortfarande inte startat... Så, det var ju bara den "lilla" detaljen också, att de skulle vinna den stundande budgivningen. 

Jag ringde banken. Det var egentligen bara en formalitet. Både jag och Jimmy hade varit kunder i denna bank i många år, så de kände oss väl och visste att vi letade hus. Och jag riktigt "hörde" hur de skulle bli glatt överraskade när jag berättade att vi "nästan" eller snart köpt en herrgård på 600 kvm med drygt 6 000 kvm parktomt, strax utanför Ystad, nära till havet - för bara 1,5 miljoner. Jag riktigt föreställde mig hur de skulle förstå vilken jäkla bra affär det var och att fastigheten egentligen var värd mycket mer. Jag förväntade mig att det samtalet skulle vara snabbt och lätt avklarat. Jag tänkte rent utav att VI måste vara riktigt bra kunder till den banken. Att de måste vara stolta över att få vara bank i en sådan spännande, annorlunda och lyckad affär. Men där drogs rullgardinen ner. Vi fick nej. Alltså, banken, vår bank som vi varit kunder i, i många år. De sa nej. NEJ. NEJ. NEJ. Jag var chockad! De förstod inte alls. De ansåg att det var en riskaffär och de lånade inte ut pengar till riskaffärer... Alltså riskaffär?? Kom igen! Huset skulle kunna säljas som det stod för åtminstone 2,5 miljoner. Men dörren var stängd. Till den enda banken som kände oss. Snyggt jobbat! Vad fan gör vi nu?? Vi står med ett kontrakt som är värt guld och vi har inte pengar ens till pappret som avtalet är skrivet på;-). Men vet ni vad?? Sånt triggar mig. Människor som försöker sätta käppar i hjulet, människor som försöker stoppa mig från att förverkliga mina drömmar - de triggar mig till att lyckas ännu mer, ännu större och ännu bättre. Så stort tack till dem!! De är förlorare och hör inte hemma på en vinnares planhalva. I ett sådant här läge, är det viktigt att inte sänka sig själv! Herre Gud - det finns fler banker. Banker som skulle göra allt för att få ha oss som kunder. Banker som skulle se potentialen! Den här möjligheten, att få köpa Fredriksberg för 1,5 miljoner - den skulle ingen i hela världen få sumpa för oss. Om jag så skulle sälja allt jag ägde och hade och skrapa ihop pengarna kontant, så skulle affären genomföras! Punkt.

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... Del 5

Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen! Det där mailet som jag i flera månader visualiserat skulle dimpa ner, låg där plötsligt, i min inkorg... Hjärtat dunkade hårt och snabbt. Herre Gud, är det sant? Under en längre tid hade en rutin eller kanske snarare ritual, befästs hos mig, som jag varje kväll jag lagt mig, utförde. Jag hade skapat en film i huvudet kring hur det var att leva på Fredriksberg. Hur det skulle se ut när vi renoverat och inrett. Hur det skulle vara att duka upp matsalen. Hur kläderna skulle hänga i vår walk-in-closet. Känslan att gå runt i trädgården och veta att jag inte längre var en inkräktare... Denna film "spelade" jag upp varje kväll, innan jag somnade. Jag föreställde mig också vad det skulle stå i det där mailet som Fortifikationsverket skulle skicka. Mailet som skulle berätta att Fredriksberg var till salu.

På Fortverkets hemsida finns en prenumerationstjänst. Den innebär att man får ett mail lite då och då som berättar vilka av deras fastigheter som ska ut till försäljning. Självklart var jag prenumerant av denna tjänst! Jag ville inte missa en dag av information kring vad som skulle hända med Fredriksberg, när den där handläggningstiden var till ända. Det där som skulle ta ett år, tog två. När mailet kom, hade det gått ganska exakt två år sedan mitt senaste samtal med Fortverket, där de berättade att kontraktet med militären var uppsagt, Fredriksberg skulle säljas och handläggningstiden skulle ta ett år. Ett år, blev som sagt två.

Jag läste rubriken flera gånger innan jag öppnade mailet. Den löd ungefär så här: JORDBRUKSFASTIGHET FREDRIKSBERG 53:2 MED STOR MANGÅRDSBYGGNAD TILL SALU

Jag visste direkt! Det var dags att ta nästa kliv. Tajmingen kändes så jäkla rätt. Jag och Jimmy var redo. Allt var rätt. Förutom en "liten" detalj, som jag överhuvudtaget inte sett komma. Inte alls. Och som förmodligen skulle ställa till det. Som kanske skulle bli avgörande för att vi inte skulle kunna vara med i någon budgivning överhuvudtaget. Jag blev bestört när jag upptäckte det. Mitt dumma nöt! Att jag inte förstått det!! I alla år, hade jag bara tänkt och planerat för att det var en herrgård med en stor parkträdgård - det var ju liksom det jag visualiserade. Det var ju det vi skulle bo med och i... Men så var ju inte verkligheten. Verkligheten var den, att Fredriksbergs Gård, verkligen var en gård, en lantbruksfastighet med 70 HA mark. Alltså, 70 HA mark!! Nu blev det lite kortslutning i min hjärna. Hur skulle det gå till? Jag räknade lite snabbt i huvudet och kom fram till att köpeskillingen förmodligen skulle landa på runt 15 miljoner.

- Hej banken! Visst minns ni oss? Ja, precis, vi ja som har ett ganska så blygsamt sparkonto, mmm... Jo, vi skulle vilja köpa ett litet hus med en liten trädgård strax utanför stan, ja det är dags att lämna lägenheten i stan nu. Och ja, den kostar 15 miljoner, för det ingår ju lite mark och sånt. Nä, vi är inte lantbrukare och kan ingenting om sånt. Kan vi låna det?

Alltså, jag låg dubbel av skratt när jag tänkte på hur en sådan konversation skulle kunna låta. Det var alltså inte att tänka på! F*n också. Hur kunde det bli så? Hela grejen blev ju liksom något annat nu... En lantbruksfastighet. Några negativa tankar fick lov att komma fram, i några minuter, sen fastnade jag i allt bifogat material. Jag lusläste ALL info, hela prospektet som var på kanske 20 sidor. Jag studerade ritningarna på huset mycket noggrant. Jag hade en aning om nedanvåningen men inte en susning om hur ovanvåningen kunde se ut. Var den inredd? Hur många rum i så fall? Alltså, att få sitta med en planritning som jag såg var mycket gammal, kanske i original, var som att befinna sig i himmelriket. Och jag kan säga, Fredriksberg blev inte MINDRE intressant när jag plöjde igenom salonger, rum i fil, herrum, serveringsgång och, inte minst, fick se att två tredjedelar av ovanvåningen var inredd och hör och häpna - där uppe stod ytterligare tre kakelugnar. Huset hade alltså totalt fem kakelugnar. Rummen var 18 till antalet och med hjälp av de mått som stod specificerade i en del av prospektet, räknade jag fram en boyta på 500 kvm och ytterligare 100 kvm som var oinredda. Totalt var huset alltså på 600 kvm.

Det var en kittlande tanke och känsla som for genom kroppen när jag messade Jimmy och berättade att NUUUU var Fredriksberg till salu. Han svarade lite försiktigt att det förmodligen skulle bli extremt dyrt och att vi inte skulle ha en chans. Men vi bestämde oss iallafall för att gå på visningen. Ja, det var ju det minsta man kunde begära - att efter 17 år åtminstone få uppleva huset från insidan EN gång i sitt liv. Detta var i april 2013. Visningen var den 25 augusti. Nästan hela sommaren skulle alltså passera innan det var dags. Det kändes som en evighet fram i tiden.

Plötsligt var de igenspikade fönstren inte det längre. Man hade fixat lite inför försäljningen. Fan också. Nu såg huset lite för bra ut... Vi hade ju accepterat det dåliga skicket med igenspikade fönster o s v. Men nu var det en ståtlig byggnad som inte alls såg så dålig ut... Hmmm... Det försämrade läget ytterligare för oss. Alltså rent ur ett köpperspektiv. Ju bättre huset såg ut, desto fler intressenter och desto högre köpeskilling. Logiskt. Vår övertygelse om att vi VILLE köpa Fredriksberg blev dock bara ännu större. Möjligheterna växte och även vår kärlek till platsen. För att få tiden att gå fram till visning, blev våra besök fler och tätare. Vi verkligen planerade för en renovering. Och det där med uppvärmning var ju en stor grej, och något som faktiskt också var direkt avgörande för huruvida vi skulle ha råd att bo i huset. Sagt och gjort! Här gäller det att ligga steget före. Jag lever efter devisen: hellre vara förberedd på tillfället och att det inte kommer, än att det kommer och jag inte är förberedd.

Jag började undersöka alternativ till olika uppvärmningssystem. Nu visste vi ju att det fanns ett vattenburet system och en oljepanna. Vi visste också storleken på huset. Jag minns så väl när jag ringde IVT:s säljare i Ystad och började fråga lite kring deras pannor och vad som krävdes för ett hus på 600 kvm. Han ville så klart veta var huset låg eftersom det avgjorde om det var bäst med jordvärme eller bergvärme. Jag berättade vilket hus det gällde. Han började skratta i telefon och sa ungefär: eehhh, ja ja, men du ska ju kunna köpa det också. Jag riktigt hörde hur hans tankar gick och att han trodde jag var helt galen som verkligen trodde att det var lönt för mig att kolla upp hur jag bäst skulle värma upp huset. Men eftersom jag inte gav mig, blev han till slut tvungen att svara mig seriöst - och med det svaret blev jag ännu mer övertygad om att vi skulle ro i land driften.

Det fanns också information i prospektet som fick mig att bli lite konfunderad. Det stod att fastigheten hade kommunalt avlopp, vilket för mig verkade helt otroligt - att en fastighet som ligger fritt, 7 km utanför stan och med 2 km till närmsta by, skulle ha kommunalt avlopp... Det verkade så otroligt så jag bestämde mig för att ringa Fortifikationsverket och fråga kring detta. Även där blev jag bemött ungefär som att: räkna inte med att DU kommer köpa denna fastighet. Vem tror du att du är, lilla gumman... typ. (Det skulle komma att kosta den personen 250 000: - lite senare;-), men det återkommer jag till. Att försöka "sätta sig" på mig kan bli dyrt, hahaha). I vilket fall som helst så blev JAG ifrågasatt hur jag överhuvudtaget kunde ifrågasätta prospektet och hur jag överhuvudtaget kunde tro att där INTE skulle vara ett kommunalt avlopp... Två gånger ringde jag dit, bad dem dubbelkolla infon och båda gångerna fick jag till svar att avloppet var kommunalt. Okej, då är det väl det då... Det hade egentligen inte mer betydelse än att om det inte var kommunalt, så behövdes ju en kostnad för att få en eventuell trekammarbrunn godkänd, räknas in i kalkylen. Ja, herre Gud vad vi räknade. Vi ville verkligen veta, att OM vi fick möjlighet att köpa Fredriksberg, så skulle vi iallafall inte stå som fåntrattar och inte veta vad vi gett oss in på. För som sagt, det var ju inte bara en "vanlig" villa i stan.

En av de sista gångerna som jag ensam var ute på Fredriksberg, strax innan visning. Så blev hela grejen väldigt påtaglig. Vemodigt. Sorgligt. För jag visste, att om inte vi kunde köpa henne, så skulle jag aldrig mer kunna gå runt i trädgården. Aldrig mer titta in genom fönstren. Aldrig mer drömma om ett liv här. Det var riktigt ledsamt. Men min tro att allt blir precis som det ska och är menat är så stark, så jag visste, att allt skulle bli bra - oavsett.

Söndagen den 25 augusti. En vacker sensommardag. Jag hade fjärilar i magen. Timmarna fram till eftermiddagen gick långsamt. Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Jag skulle få kliva över tröskeln och in, innanför väggarna på Fredriksberg. Det var stort. Kändes magiskt. Tankarna fladdrade. Jag visste varken vad jag skulle tro, tänka eller känna. Jag bara ville dit och aldrig mer gå därifrån. Jag kände mig gråtfärdig när jag och Jimmy pratade om det, innan vi åkte ut till Fredriksberg. Att något man drömt om i så många år, plötsligt ska få upplevas ifrån insidan och antingen bli en fortsättning eller ett avslut - var bara för mycket. Vi parkerade en bit därifrån. Det stod bilar längs hela vägen. Helvete vad med folk! Inte bra alls... Hela sommaren hade vi pratat om ett köp, utifrån ett perspektiv att en lantbrukare förmodligen ville ha marken och sälja herrgården vidare. Eftersom det inte fanns några uthus, stallar och loger kvar, så var det nog bara marken som var intressant för en bonde. Så, det ökade ju chanserna till att köpa bara herrgård och parkträdgård i nästa steg, när vi helt enkelt visste vilken bonde som köpt allt.

Mäklaren från Fortverket stod utanför och tog emot. Samma person som jag pratat med i telefon. Vi hälsade, presenterade oss och självklart berättade jag att jag var jag;-). Avloppskvinnan;-) hahaha. Vi gick in. Det första jag medvetet gjorde, var att lukta... Jag tog några djupa andetag, för att konstatera att huset iallafall inte luktade fukt och mögel. Check på den! Jag konstaterade väldigt snabbt, att huset var i ett mycket bättre skick än vad vi både trott och hoppats på. Hoppats på? Tänker du då... Ja, därför att vi hade accepterat ett ganska dåligt skick på huset och ändå tänkt att vi skulle fixa och renovera det. Ett dåligt skick hade också skrämt iväg en del spekulanter och hållit priset nere en aning. Nu var det inte så. Istället gick alla runt i huset och planerade för att bo där. Ett par gick runt med tumstock och mätte och uppehöll mäklaren typ hela tiden. Jag mådde dåligt. Vad gör dem i mitt hus? Hur kan de ens tro att de ska bo i mitt hus? Respektlöst. Ett annat par hade kört 60 mil och var helt övertygade om att detta skulle bli deras. Det blev till och med ett helt reportage om dem i Ystads Allehanda.

Det var stort. Huset alltså. Rum efter rum, salonger, salar... Jag fick känna på kakelugnarna. I tre timmar gick vi runt i huset. Vi ville inte gå därifrån. - Här ska vi ha vår walk-in-closet älskling! Och här, i nedanvåningens minsta rum, bygger vi ett till badrum... Ååååhhh här är den fina trappen!! Den som jag drömt om att få slipa och måla. Åååhh vad fin den är och vad härligt den knarrar när vi går i den! Huset var i för bra skick. Suck. Och det såg ut som om alla brädgolv och fiskbensparkett fanns bevarat. Herre Gud vad fint det skulle kunna bli. Jag hörde snacket hos de andra spekulanterna. De var också övertygade om att någon bara ville ha marken och skulle sälja huset vidare. Alla tänkte att de skulle köpa det, när de fick veta vem som köpt allt. Alla tänkte likadant. Precis som vi. Det var svårt att somna den kvällen. Övertygelsen om att vi ville bo på Fredriksberg var total. Shit vad min hjärna jobbade den natten. På morgonen när jag vaknade var allt solklart! Min intuition talade. Jag hade lösningen! Jag hoppade av sängen och satte mig med papper och penna, och...

Fortsättning följer

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 4

Vi rullade in på gårdsplanen... Jag måste erkänna att jag var mer än lite nervös under bilturen. Vi hade varit och tränat och jag bara kände att det var nu eller aldrig. Nu eller aldrig som jag skulle visa Jimmy mitt drömhus.

Vi hade ett litet tag pratat om hus. Inte på det viset att vi stod i startgroparna och skulle köpa, utan mer på en nivå för att lyssna in lite vad den andre drömde om. Jag hade min dröm klar. Det hade Jimmy också. Vi var varandras ytterligheter, kan man lugnt säga...hahaha. Jag stod med en förfallen herrgård från 1796 i min spåkula och Jimmy med ett sprillans nybyggs hus i sin. Happ. Hur gör vi här?

Det gjorde lite ont i min själ vid blotta tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att bo i ett nytt hus. Jag kunde liksom inte känna någon konnektion med nya material, 90 graders vinklar och perfekta linjer. Det var inte jag... Men ett hus är bara ett hus. Någonstans bestämde jag mig för att det inte är det viktigaste. Kärleken är viktigast och med den kan man bo i en hydda i skogen... Eller i en nybyggd villa.

Så, det var med vetskapen om att Jimmy älskade spikraka väggar, blänkande material och modern komfort som jag tog honom med ut till Fredriksberg, den där vårkvällen efter gymmet. Vetskapen om att han nog skulle få en chock när han såg henne... Förfallen, ledsen och långt ifrån spikrak och blänkande. Jag var tydlig med att säga: - Nu ska jag visa dig mitt drömhus. Och inte bara: - Nu ska jag visa dig ett coolt hus. Eller bara: - Nu ska jag visa dig ett hus. För det var ju inte bara ett hus eller ett coolt hus - det var ju mitt drömhus.

Tyst. Det var alldeles tyst. Ingen sa någonting. Jag sa inget. Och Jimmy sa inget. Han var stum av chocken;-). Det gick fortare att gå runt huset än vad det brukade när jag var där ensam. Och fortare än vad jag hoppats på. Det kom inga jubelrop. Hurra. Eller liknande. Det var bara tyst. Vi gick till bilen igen. - Och hur hade du tänkt värma upp detta? Tjoohoo, han pratade! - Ehhh... På något vis, sa jag. Och där var diskussionen över. Jag förstod vad han menade. Jag förstod vad han tänkte. Det skulle inte gå att värma upp till en rimlig kostnad. I min naiva lilla värld var jag expert på att tränga bort sådana "oväsentliga och oromantiska" tankar. Vad trodde jag egentligen? En gigantisk byggnad på två plan, med extremt många och stora fönster åt alla väderstreck som förmodligen hade ett friskt, men dyrt självdrag... Ja, vad trodde jag? Eller jag tänkte att jag skulle värma upp hela huset med kakelugnarna? Då skulle jag inte hinna jobba vintertid, om jag skulle hålla de varma. Eller kanske bara värma upp ett rum och gå runt med pälsmössa inomhus? Okej, jag förstod... Det skulle inte bli en dräglig tillvaro. Varför skulle han vara så himla förnuftig och tänka på det? Det krossade ju liksom min dröm. Ja, den begravdes där och då. Vi åkte därifrån. Jag började rita hus. Kolla upp tomter. Det fick bli ett nytt. Jag skulle nog kunna trivas...

Jag kände mig lite förbannad över att huset bara stod. Jag kände mig säkert också förbannad över att jag fortsatte drömma om det, trots att det inte var lönt. Sagt och gjort. Jag måste se till att någon får köpa det. Jag måste se till att hålla mitt löfte. Att någon tar hand om Fredriksberg. Jag skrev ett mail till Fortifikationsverket, som jag på någon vänster, minns inte, kanske via kommunen, fått reda på ägde Fredriksberg. Jag skrev ett långt och trevligt mail och undrade varför de bara lät henne stå. Det hade jag gjort en gång tidigare också, för ett par år sedan. Den gången svarade de inte mycket mer än att de inte visste vad som skulle ske framöver med den militära verksamheten som bedrevs på gården. Men Herre Gud, nu har det gått två år och jag vet vad som hände med den verksamheten - inte ett skit! Ingen är någonsin där. För varje gång jag kommer till Fredriksberg, så är ytterligare ett fönster förspikat. Ytterligare en takpanna sprucken... 

Denna gången var svaret lite bättre. Riktigt bra faktiskt. "Militären kommer säga upp sitt kontrakt på fastighet Fredriksberg 52:2. Det innebär att fastigheten så småningom kommer säljas. Men handläggningstiden är minst ett år". Minst ett år? För vad då? Vända på ett papper;-). Nå väl, då visste jag i alla fall att om hon överlevde, orkade kämpa emot ett år till, så skulle någon få möjlighet att köpa henne och ta hand om henne. Lyckost den.

Handläggningstiden skulle komma att ta två år. På de två åren hade vi konstaterat att vi inte skulle kunna bygga det hus vi ville... Vi skulle varken få bygglov eller lånelöfte till ett palats;-). Vi hade också konstaterat att alla hus antingen var så små, så tråkiga, så 70-tal, så nära grannen... så... Ja, vi stod helt still. Men under de här två åren, hade jag råkat "köra fel" några gånger och hamnat i Fredriksberg. Ja, alltså när Jimmy var med i bilen...hahaha. Okej, han förstod att med mitt "rätt hyfsade" lokalsinne, kör man inte fel i sin "egen by". Efter några gånger började han känna på putsen. Ett bra tecken (tänkte jag). Efter ytterligare några gånger råkade han säga: - Putsen är inte så jäkla dålig som den ser ut, det här skulle jag nog klara att putsa om själv. Mitt hjärta slog volter. Och en gång, satte han fan i mig spiken i kistan! Han sa: - Okej, om du fixar så att vi får köpa detta för rätt pengar, då lovar jag att renovera det till dig.

Alltså, så säger man inte till mig. Inte om man inte menar det. För jag fixar det. Jag lovar. Jag vet i f*n hur, men jag fixar... Nu var vi två personer som drömde om Fredriksberg. Ett Fredriksberg som fortfarande inte var till salu. Och när det väl skulle bli det, så skulle det inte vara något som ens var i närheten av vad vi rent ekonomiskt skulle kunna lösa...

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 3

En riktig dagdrömmare var jag. Det hade jag varit så länge jag kunde minnas. Som liten flicka satt jag på mitt rum och gjorde sagor - om stora hus eller kanske till och med slott. Vackra människor. Kvinnor med långa klänningar och höga klackar. Jag var förmodligen född i fel tid... Kan man vara det? Förmodligen inte. Så - antingen mindes jag något tidigare liv... hahaha. Eller så hade jag väldigt livlig fantasi. Men de var vackert där iallafall, i de stora salarna med högt i tak och massor med kakelugnar. Det påminde i princip inte om någonting, överhuvudtaget, som fanns att titta på i mitt 70-tals barndomshem.

Millenniumskiftet... Vi gick in i 2000. WOW!! Vilken stor grej att få vara med om, men vilket jävla år det blev! Livet var allt annat än glitter och glamour. Mina dagar inom socialtjänsten var räknade. Av mig själv. Den tunga grå dimman som låg oruckbar i korridorerna på förvaltningen var inget för en kreativ själ. Den slukade mig. Den blev som grädde på moset, på en redan överfull bägare. Min attityd utåt var motsatsen till den jag hade inom mig, mot mig själv. Om jag bara kunde få mitt genombrott någon gång... Och bli rockstjärna. Så var ju allting löst. Allt. Jag skulle ju bara jobba här så länge. Det skulle liksom bara vara en kort period och en jättesmidig övergång. 

The big flow... Det där som ska infinna sig när något är rätt. Det hade jag ingen aning om vad det var. Jag levde i motsatsen. PANG. En krock. På riktigt alltså. Påkörd i rusningstrafik när jag sprang MOT RÖTT LJUS i Malmös mest trafikerade korsning. Idiot. Men det blev en väckarklocka... Och när jag lämnade Svedala och flyttade mot Ystad, kändes det som helt rätt riktning i livet. Undrar hur hon mår? Tänkte jag när jag installerade mig i mitt nya hem. Fredriksberg. Undrar hur hon mår? Trots att det gått tre år, var hon inte glömd... Tvärt om. Hon hade satt igång en process inom mig, som jag gjort en riktig "klippbok" utifrån. En liten bok med bilder som jag klippt ut och klistrat in... Som en drömbok. Huvudbilden föreställde en förfallen herrgård. Bilderna runtomkring föreställde detaljer som var viktiga. Trapporna. Kakelugnarna. Pardörrarna. Golvsocklarna. Verandan. Allt fanns med. Suck... Vilken underbar dröm. Jag måste åka och hälsa på henne snart...

Sedan blev det 2-3 besök varje år... För varje år som gick, så var det fler och fler fönster som spikades igen. Fler spruckna takpannor som inte byttes. Mer puts som trillade från fasaden. Och plötsligt en dag var den ena fasadtavlan borta. Det slog mig att jag aldrig tagit reda på årtalet. Och nu hade jag ju faktiskt en mobil och livet kretsade kring allvetaren Google. Jag började också bli så pass modig att jag fotade Fredriksberg... Men på ett sätt så att man inte direkt kunde se att det var hon. Jag ville ju inte att någon annan skulle få upp ögonen på huset och stjäla mina drömmar. Men jag ville ändå visa "världen" att jag hade drömmar. Den långa raddan av romerska siffror visade sig betyda 1796. Fredriksberg var byggt 1796. Hur coolt var inte det? Alltså, det är ju skitgammalt. I över 200 år hade hon stått där - och nu var det som att hon väntade på att få lov att dö. Kanske väntade hon på den där skopan, som man faktiskt tagit ett beslut om. Det fanns ett rivningsbeslut på Fredriksberg.

Jag var lyckligt ovetandes om det. Jag började med mina efterforskningar. Vem äger det här schabraket egentligen? Allting skedde i det tysta. Jag var fullt medveten om att min dröm var båda galen och knäpp. Jag visste att den i princip var omöjlig att förverkliga. Det var ingenting jag ville berätta om för andra. Ingen skulle ändå förstå. Och det var nog det som triggade mig. Jag tror att vi hade en pakt, Fredriksberg och jag. Det kändes iallafall som att hon blommade upp när jag var där. Och det gjorde jag med. Vi gav energi och glädje åt varandra. Jag lovade henne att se till att göra allt vad jag kunde för att någon skulle få ta hand om henne. Någon. Inte jag. Den drömmen var FÖR stor för att kunna se någon verklighet i... Mitt mission att rädda Fredriksberg till någon som hade resurserna, var fullt tillräckligt för att jag skulle vara nöjd.

Våren 2011. Det pep till i min mobil. Ett sms från min närmsta väninna.

- Jag har hittat ett hus till er, skrev hon, också pep det igen.

Det kom en bild. Jag skrattade till inombords. Jag hade aldrig pratat med henne om Fredriksberg. Men hon skickade en bild PÅ FREDRIKSBERG!! 

- Det här skulle vara perfekt för er, skrev hon.

Tänk att min goa, fina väninna kunde se oss där? I den knäppa, galna, omöjliga drömmen?? Jag hade ett halvår tidigare träffat min stora kärlek, och insåg nu, att det var dags att visa Jimmy mitt drömhus... 

Fortsättning följer.

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 2

På fasaden satt det två gamla tavlor i trä. Mycket gamla. Knappt läsbar text. Anno MDCCLXXXXVI... Jag hade aldrig sett så många romerska siffror i en följd. Jag försökte klura ut årtalet, men jag gick bet. Jag förstod att årtalet slutade på 6 och att de fyra x:en där innan var fyrtio, men mer än så fick jag inte fram. Det romerska räknesättet var inget jag hade en magister i precis;-). På den tiden hade jag, enligt mig själv, bara en talang - att sjunga. Jag kunde nog inte så mycket annat som var värt att skriva om i ett CV. Men det gjorde inget - för jag skulle bli rockstjärna och dra runt på de stora scenerna i världen.

Jag läste vidare på skylten till vänster. Den som såg äldst ut. Man såg liksom att bokstäverna var upphöjda från plankan, som förresten var den bredaste ekplanka mitt öga skådat. Alltså var plankan urgröpt runt omkring... Vilket hantverk. Anno MDCCLXXXXVI Har Grefve Carl Ludvig Hård Låtit Bygga dena afvelsgård, Kallad efter defs Fru Grefvinna FRIDRICKSBERG

Wow! Även om jag där och då inte kunde räkna ut årtalet, så förstod jag på gammelsvenskan och på bokstävernas utformande att det var sjuuukt många år sedan den skylten tillverkades. Att läsa texten kändes nästan som en religiös upplevelse. Jag fick rysningar. Det var alltså en greve som byggt huset åt sin fru. Så mäktigt. Adligt. Nästan kungligt. Inte konstigt att det var så stort! En bild swishade förbi i mitt huvud med kvinnor i långa vackra klänningar, ståtliga män i uniform och festligheter. Jag kunde nästan se en av kvinnorna, sittandes under ett träd i skuggan, med en vacker håruppsättning och ett sådant där paraply som skulle skydda mot solen. Jag tror att hon hade en gulskimrande klänning med vid kjol och vit, hög spetskrage som gick ner lite över dekolletaget som en vacker detalj på klänningen. Den höga kragen skulle säkert även den, skydda mot solens strålar.

Skylten till höger såg aningen nyare ut. Man såg att någon försökt göra den så lik originalskylten som möjligt, men inte riktigt lyckats. Men absolut - good enough! På den skylten stod det också Anno - också en lång rad med romerska siffror tätt följt av: Har Consul OCH Consulinnan Lundgren Låtit denna Gård tillbygga OCH Restaureras 

Den där med hur, när och var man använder stor eller liten bokstav verkade inte vara så viktigt på den tiden. Men det var just det som gjorde skyltarna så unika och spännande. De berättade en viktig historia om huset, på den tidens språk. 1997 hade jag ingen mobil, så det var inte tal om att varken fota eller skriva ner de romerska siffrorna för att kunna få fram årtalen. De fick just då, förbli en gåta.

Aldrig någonsin fick jag känslan av att det bodde någon i huset. De stora fönstren med djupa fönsternischer var inte berikade med en endaste liten krukväxt och gardinerna som skymtade var inte upphängda under de senaste 40 åren och var absolut inte i en stil som passade huset. Nä, det såg ut som gardiner som man under 60-talet hängde upp i kommunala byggnader. Och så hängde de fortfarande. Jag kupade händerna runt ögonen för att stänga ute solljuset när jag tittade in genom fönstren. Det första fönstret jag tittade in igenom, vette rakt in i en gigantisk salong, ja snarare en sal. På golvet låg en fiskbensparkett och i taket satt det takrosetter. Lite längre in i huset skymtade jag en... kakelugn. Nu slog mitt hjärta volter! Jag är besatt av kakelugnar. För att kunna se den på lite närmre håll var jag tvungen att gå runt till husets baksida. Inte en möbel fanns i huset. Jag kunde, tack vare de många stora fönstren, som fanns i vartenda väderstreck, se rakt genom huset. Trots att det var jättelångt!

Där stod den! Hög, kritvit och med en fantastisk krona. Jag var förälskad. Och de höga golvsocklarna... Ååhhh... Och i nästa salong stod en kakelugn till. Jag hade aldrig sett något liknande. Så stor och majestätisk och mörkgrön. Mot trädgården vette verandan. Jag hade alltid drömt om att ha en veranda. Ja, i ärlighetens namn, så hade jag nog drömt om allt, precis ALLT som fanns i detta hus. Men oj vad stort det var. Lyckost den som äger det. Men dumma den som inte använder det på rätt sätt. 

Jag lämnade Fredriksberg den dagen, med ett stort frågetecken i huvudet. Vem i hela fridens namn äger en så vacker fastighet och låter den stå och förfalla?? Ja, det var faktiskt TVÅ frågetecken... En dag, när jag blivit rockstjärna och JÄTTERIK, då ska jag köpa ett sådant här ställe och bara göra det precis så vackert som det förtjänar att vara. En dag, ska jag skapa ett Fredriksberg. Jag ska sitta på min veranda och skriva. Berätta inspirerande sagor om livet och hjälpa andra att förverkliga sina drömmar. En dag.

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 1

Det var nästan som att jag kunde höra någon ropa mitt namn. I alla fall var det så det kändes den där försommardagen 1997. I naturen var allting grönt och ljuvligt. Solen stod högt på himlen och bidrog så klart till att allting hade bästa förutsättningarna att visa sig från sin bästa sida. Jag var på väg. Målet var klart och tydligt, men vägen dit var okänd.

När jag kom körandes igenom landskapet och var tvungen att sakta ner rejält för att säkert ta mig igenom de skarpa kurvorna på den ganska så smala landsvägen, kände jag hur det spratt till inom mig. Det var en känsla blandad av lycka och barnslig nyfikenhet. En sådan där härligt naiv känsla av att ALLT ÄR MÖJLIGT, INGENTING KAN STOPPA MIG. Det var kanske inte så konstigt, jag var ju på väg till mitt livs första radiointervju efter att i månader jobbat i studion med första plattan, som nu sett dagens ljus - med mig som sångerska. Inte konstigt jag var glad! Jag skulle ju bli rockstjärna. Äntligen var jag på väg mot mina drömmars mål.

Men djupt inom mig visste jag att känslan hängde ihop med något annat... Egentligen var allt jag såg på min vänstra sida - ett vildvuxet virrvarr av träd och buskar som för längesedan behövts ansas. Träd höga som "skånska skyskrapor" som fått leva sitt eget liv. Ostört och kanske precis så som det är tänkt att leva som Herr och Fru Ek, eller Bok, eller Björk. Ja, också såg jag en skymt av en gavel med en stor bom som signalerade: HIT, men inte längre... Där fanns nog även en skylt med en stor hand och en text som typ: obehöriga äga ej tillträde. Inte speciellt inbjudande, faktiskt. Det andades makt, stat... På ett osmakligt vis. Men någonting inom mig sa att jag inte behövde bry mig om bommen. Eller skylten. De gällde inte mig. Det var stopp för andra, men inte för mig. Jag var "behörig" i allra högsta grad. Ja, min barnsligt naiva nyfikenhet sa mig iallafall det.

När jag gick av bilen bultade mitt hjärta hårt. Jag kom ihåg känslan från när jag var barn och tillsammans med några kompisar tog mig in i gamla ödehus som sedan länge var utdömda och bortglömda... Man visste liksom aldrig vad man skulle möta. Gammalt bråte, råttor eller kanske ett hemlöst fyllo som flyttat in och satt och spelade på sitt munspel. Den känslan var det. Otroligt spännande. Och helt oemotståndlig. När man tagit ett kliv över en viss "tröskel", kan man lika gärna gå tills det tar stopp på riktigt.

Bakom det där trasslet av grönska, fanns en hemlighet, en skatt, ett guldkorn, en dröm... Det var den känslan som fick mitt hjärta att slå hårt och min andning att bli tung. Den känslan var så stark att jag med säkerhet visste, att TROTS att det enda jag sett var träd, en gavel som putsen trillade från och en stoppbom - så skulle jag inte bli besviken. Tvärt om. Jag visste att det väntade en överraskning. 

Gräset behövde klippas. Gräsmattan hade med största sannolikhet varit i en bestämd form, på en bestämd yta, någon gång. Men det var längesen. Nu sträckte sig gräsmattan ända in på huset och stråna täckte en del av grunden. Man såg på den framtrampade stigen, där gräset var borta och numera bara bestod av mörk lerjord, att detta var genvägen för människor som kom från skogen och skulle vidare västerut, eller tvärtom.

Hon var ledsen. Jag kände det tydligt. Bortglömd. Övergiven. Jag blev fullständigt tagen av ögonblicket. Jag blev passionerat förälskad. I ett hus... Hon var som en vingklippt fågel som skrek efter hjälp. Och när jag lade min hand mot den smutsiga och misshandlade fasaden förstod jag, vi hör ihop. Jag förstod att hon kallat på mig och att hon visste, där och då, att jag äntligen hört hennes förtvivlade rop. 

Fortsättning följer...

TRAPPAN - EN SYMBOL FÖR DRÖMMAR & MÅL

Det var här allting började... En vy av en trappa, genom ett fönster. Den trappan är och förblir en symbol för mig. En symbol för att ALLT är möjligt. En symbol för att de mest overkliga drömmar kan bli verkliga. Det är en underbar bild som swishar förbi i mitt huvud varje gång jag går i trappan. Den hjälper mig att aldrig ge upp mina drömmar, mål och önskningar.

Är det något vi alla behöver idag, i dessa tider, så är det hopp... Och tro. Och människor runt omkring oss som tror på oss. Det sämsta vi kan göra är att köpa in på argument som: det där går inte... Det finns, enligt min mening, för mycket sådant i vårt samhälle. Ju mer jag får höra att något är omöjligt, desto mer triggad blir jag att bevisa motsatsen;-) hahaha. Varje gång jag hör det, tänker jag på den här trappan. Visserligen tog det 17 år innan jag fick spendera MÅNGA timmar med att slipa och måla de hårt slitna stegen, men det var värt varenda minut. Båda av väntan och av jobb. Vart och ett av de sjutton trappstegen har fått lika mycket av min villkorslösa kärlek. Och vet du vad? Jag tror faktiskt att just ordet "villkorslös" spelar en stor roll, i allting. Vi har en tendens att hela tiden "kräva" en jäkla massa... Av människor, av samhället, av världen, av oss själva. Varför då? För vem? Och till vilken nytta?

Jag krävde aldrig att få bo här. Jag krävde aldrig att få köpa Fredriksberg. Jag krävde aldrig att Jimmy skulle vilja detta lika mycket som jag. Det enda jag gjorde, var att dela med mig av min kärlek och tänka att det som är bäst för alla, kommer ske... Och kanske är det så vi behöver se på vår tillvaro? Det som är bäst för alla, är det som kommer ske. Men så klart behövs det action, mod och en jäkla massa tillit. ACTION. MOD. TILLIT. När jag vill något, ser jag till att ligga steget före. Jag ser också till att vara förberedd på tillfället. Och framförallt - jag vågar vara obekväm. Ställa den där frågan. Ringa det där samtalet. Skicka det där mailet. Vad är det värsta som kan hända?? Det värsta som kunde hända oss, mig och Jimmy, i vår dröm om ett liv på Fredriksberg, vårt "Great Gatsby;-)" - var att vi skulle få ett nej. Nej, ni får inte köpa Fredriksberg. Okej, men då var det ju inte meningen. Inte det som var bäst för oss, fastigheten och säljarna. Men det kan ju också bli ett JA. Ett ja på den obekväma frågan. Ett ja för att det var meningen och för att vi var förberedda på tillfället. Ett JA för att villkorslös kärlek alltid leder till något gott. Ett JA, för att vi tog ansvar för våra drömmar.

Vad är din symbol för att allt är möjligt?

Kram Anna <3

LJUSET FRÅN ÖSTER

Du som följt oss ett tag, vet vid detta laget att Fredriksberg nästan mer kändes som ett "kall", snarare än bara som ett drömhus... Drömhus kan det finnas gott om, men att dras till en plats på det sätt som jag en gång gjorde till Fredriksberg, känns mer som magi, än bara längtan efter att få renovera ett gammalt hus med kakelugnar och takrosetter. Jag trodde länge att det var just det unika och orörda i arkitekturen, som jag var så förälskad i... Och det var jag och är fortfarande! Men det var egentligen något helt annat, som fick mig hänförd. Stum. Knuten till platsen.

Det var ljuset från öster. När morgonsolen går upp över skogsgläntan i öster och belyser allén fram mot huset - det ljuset och den känslan som väcks, går inte att beskriva. Det är magi! Det är så andligt och så "i nuet" att världen liksom stannar upp. När det här ljuset belyser de alldeles nya och ljusgröna vårbladen, samtidigt som fåglarna stämmer upp i kör - då tror jag bestämt att jag är religiös...;-). Just så är det nu! Och just så har det varit varje försommar som jag besökt Fredriksberg, som värsta "fönstertittaren". Fast egentligen ville jag bara ge det lite kärlek så att det inte skulle förfalla fullständigt... Och egentligen tankade jag bara energi från den plats som var min "hemliga oas" - som jag upptäckt som extremt rofylld, kreativ och energigivande.

Bilderna som låg i prospektet, när Fredriksberg skulle säljas, var många och omfattande - inte så konstigt, med tanke på att det var ett stort lantbruk med skog som skulle säljas. Bilderna inifrån huset var otaliga... Men det var en bild, som varken hade med huset eller marken att göra - som jag än idag minns som den starkaste och egentligen den enda bild som beskrev den känslan jag hade när jag besökte gården. Det var en bild, tagen rakt i öster, en försommardag, som idag... Så i morse blev det en liten tur med kameran. Och en återblick i sinnet, över alla de besök jag gjorde på Fredriksberg, innan vi satte nyckeln i låset som ägare... Den 1 november 2013. Och idag är det den 10 maj 2016 och jag sitter på vår nygjorda balkong och blickar ut över skogen, lyssnar när fåglarna har konferens - och jobbar!!! Ibland blir bara livet precis som man tänkt det;-). Nu önskar jag dig en alldeles underbar och magisk dag <3. Och du, tack för att läser! Det är det som ger MIG inspiration:-).

Anna <3

FRÅN DRÖM TILL VERKLIGHET

Tänk om vi fick lära oss redan som barn, att drömmar är en slags förklädd verklighet. Att allt vi har förmåga att skapa i våra drömmars fantasi också kan skapas i verkliga livet. Jag tror vi alla hade besparat oss en massa oro och negativa tankar då;-). Vi har alla vår "resa" vi ska göra för att lära oss och utvecklas... Och livet har en förmåga att innehålla lite av varje, både med- och motgångar, men det är inte hur vi har det, utan hur vi TAR det som är det viktigaste och också det som är direkt avgörande för hur livet är och upplevs. 

Var sak har sin tid och det är inte meningen att vi ska "veta" allt i förväg, då missar vi liksom själva resan och det som är poängen med att leva:-). Tänk, om jag redan första gången jag var på Fredriksberg, fått veta att jag faktiskt en dag skulle bli ägare till det? Då hade jag förmodligen satt mig ner på en sten och väntat... hahaha. Och missat poängen;-). Vår viktiga strävan och drivkraft ligger i att önska men inte riktigt veta. Det är också i denna magiska formel förverkligandet ruvar.

 Den här bilden tog jag många år innan Fredriksberg blev till salu. Det är en liten bit av flygeln, verandan och den magiska grönska som omger gården. Bilden förvarade jag på ett tryggt ställe i min mobil och tog fram och tittade på lite då och då. För mig har denna bild blivit symbolen för att allt är möjligt!

Den här bilden tog jag många år innan Fredriksberg blev till salu. Det är en liten bit av flygeln, verandan och den magiska grönska som omger gården. Bilden förvarade jag på ett tryggt ställe i min mobil och tog fram och tittade på lite då och då. För mig har denna bild blivit symbolen för att allt är möjligt!

Resan "från dröm till verklighet" har varit både spännande och magisk - och då menar jag inte bara själva grejen med att vi köpte stället - jag syftar lika mycket på den förvandling vi gjort av herrgården. Från förfallen och ödelik, till det den är idag, två år senare. Jag och Jimmy är både stolta och tacksamma över vad vi faktiskt har åstadkommit och det vill vi dela med oss av så mycket vi bara kan!

Den 5 april kl 19.00 kommer vi att dela med oss av vår resa på Biograf Scala i Ystad. Evenemanget Pecha Kucha har bjudit in oss att vara en av inspiratörerna den kvällen. 20 bilder x 20 sekunder! Full fart och rafflande tempo - alla är välkomna till detta spännande och kostnadsfria evenemang, som ni kan läsa mer om på Facebook: Pecha Kucha Ystad.

 Den här bilden får tala lite för sig själv;-). Den är tagen ungefär vid samma tidpunkt, med två års mellanrum.

Den här bilden får tala lite för sig själv;-). Den är tagen ungefär vid samma tidpunkt, med två års mellanrum.

Boka in denna kväll, så ses vi:-).

Kram

Anna <3