NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 8

Livet är bra spännande ibland. Här står vi med vårt livs kontrakt i våra händer och den enda bank vi känner och är kända på säger nej. Då kan man hålla sig för skratt. Livets prövningar. Hur tuffa är vi egentligen? När marken under oss skakar... Vilka är vi då? Att leda när allt går bra är en baggis, det kan vem som helst. Det är i motgångarna som våra förmågor testas. Och vi har i princip alltid bara två val - oavsett vilken situation vi ställs inför. Ja, faktiskt, vilken prövning du än ställs inför i livet, så har du två val: besegra eller besegras! I hela mitt liv har jag varit en krigare. Inte f*n tänkte jag lägga mig ner och "dö" nu. Nä du "livet", så lätt faller jag inte!

När man hamnar i sådana här situationer gäller det att ta ett kliv tillbaka, skaffa sig lite distans och titta på situationen utifrån, på lite håll. Jag brukar kliva in i mitt "örnperspektiv" när jag är för känslomässigt involverad i något som jag möter motstånd i. Då breder jag ut mina stora örnvingar och "flyger upp" så att jag på lite lagom avstånd kan titta på situationen utifrån ett fågelperspektiv och få med hela bilden. För om vi stannar kvar mitt i kärnan av den känsloladdade situationen, kan vi inte tänka vare sig klart eller rationellt. När vi befinner oss mitt i stormen, är det lätt att vi hamnar i en offerroll... Börjar skylla på andra, på omständigheter o s v. Men oavsett vilken situation vi hamnar i, i livet, så är vi alltid personligen ansvariga för hur vi tar oss ur den - oavsett om vi väljer att vara vinnare eller förlorare.

När jag tittade på hela situationen som en örn, var det helt solklart - affären skulle genomföras! Att snubbla på målsnöret var varken ett alternativ eller meningen. När jag tittade på situationen ur ett större perspektiv, kunde jag konstatera att vi behövde en bank som var samarbetsvilliga (med facit i hand gav vår nuvarande bank bilden av att vara lite bakåtsträvande, som förstod våra kommande behov och som inte var rädda. Någon som vågade lita på upplägget. Kanske var det smart, att prata med den bank som Olof Bengtsson var kund i... Varför då? Jo, för de kände redan till affären. Man behöver inte göra det svårare än vad det är! Vet du... Ja, jag pratar med dig;-). Nästa gång du stöter på ett hinder i ditt liv (ja, det kommer att ske igen;-)), prova att leta efter en lösning nära dig. I princip är det alltid så, att lösningen finns bakom nästa hörn - men många gånger är vi så upptagna med att försöka se den långt bort i horisonten, så vi missar att vi redan har den inom räckhåll.

Och visst ville Handelsbanken i Ystad ha oss som kunder! Det kändes som det mest självklara i världen. De kände redan till köpet mellan Fortverket och Bengtsson´s och visste att de i sin tur, hade köpare till huset... Oavsett om du köper ett stort eller litet renoveringsobjekt, så se till att din bank är samarbetsvillig från början, att de är öppna för att saker och ting kan förändras på resans gång. För oss är Handelsbanken inte bara ett företag som vi är kunder i, för oss är de nära samarbetspartners. Viktigt.

Sen gick allting väldigt fort. Från att vi i flera månader bara gått och väntat och väntat på att först, affären skulle gå i lås och sedan på att vi skulle få tillgång till huset. Rent formellt, skulle det dröja ett tag innan vi stod som ägare eftersom fastigheten skulle styckas av och det vet ni ju alla, att det kan ta sin lilla tid... 6-12 månader. Men tiden var knapp. Det gick mot vinter och huset stod ouppvärmt. Så, att vi skulle få komma till och sätta igång renoveringen fanns det inga tveksamheter kring. Återigen här - viktigt med nära samarbete med banken, eftersom du inte kan belåna en fastighet du inte äger. Och framförallt - ett nära och bra samarbete med säljaren...

Olof fick nycklarna till Fredriksberg av Fortifikationsverket vid lunchtid den 31 oktober. Han hade inte varit inne i huset sedan han var barn och hand farmor och farfar ägde gården. Han ägnade eftermiddagen i huset tillsammans med sin fru Birgit, återupplevde gamla minnen och slöt cirkeln. På kvällen hämtade vi nycklarna och vred om låset, som stolta ägare till Fredriksberg. Även för oss var en cirkel sluten. Detta var ett tydligt bevis på att ALLT är möjligt. Allt man drömmer om kan man faktiskt förverkliga. Tillit. Tålamod. Tajming. 

Vi tände upp huset med hjälp av de taklampor som lämnats kvar i salongerna. Det var stort. Shit vad stort det var! Vi gick runt i huset och bara skrattade... Herre Gud, är det sant? Är detta vårt?? Som vi längtat... Vi visste vilket jobb vi hade framför oss men vi var så taggade på att få komma igång. Vi ville bara att det skulle bli lördag morgon och ljust, så vi kunde åka tillbaka - arbetsklädda och med bilen full av verktyg. Vi hade en plan. Vi visste att det skulle gå undan när vi satte fart. Att få huset tätt, torrt och varmt var prio ett! Tätt från ohyra och fukt. Det fanns fina små hål både här och var;-). Det var Jimmys första uppdrag - att se till att det inte fanns hål som inte skulle vara där - inte någonstans. Det blev mycket att laga. Trots att vi gick in i november, så hade vi vädret på vår sida. Vi fick de veckorna vi behövde innan det blev för kallt för att putsa, så att huset blev tätt. Men det var kort med pauser för att hinna. Den enda pausen vi egentligen hade, var livet. Det livet vi hade levt fram tills vi hade nycklarna i vår hand - fick hamna på paus. Men det visste vi. Och det var vi beredda på och hade planerat för.

Mitt första uppdrag var att gå runt i hela huset och med kamera dokumentera alla rum, skrymslen och vrår. Det är så viktigt att göra! För den möjligheten kommer verkligen aldrig tillbaka. Men det är lätt att glömma eller strunta i för att man är så ivrig att komma igång, samtidigt som man kanske tycker att det ändå är så fult nu... Men du ångrar dig om du inte gör det!! Du kan aldrig ta för många bilder under en renovering. Trots att vi har tusentals bilder, kan jag ändå känna att jag saknar vissa när jag går igenom dem... Men kameran fick snabbt bytas ut mot en murhammare. Det var helt sjukt mycket bom i väggarna. Så, för att det skulle bli lite effektivt, gick jag före och knackade ner och Jimmy gick efter och putsade. Skithögen utanför huset växte monstruöst för varje dag som gick. Ton efter ton av gammalt, uttjänt byggmaterial och sådant som inte hörde till huset som plastmattor, masonit o s v bars ut ur huset. De fyra första veckorna tappade jag sju kilo i vikt av allt slit... hahaha. Men det var längesedan de kom tillbaka;-).

Huset började bli kallt. Vi hade varken värme, vatten eller fungerande toalett. Varje dag vi körde till huset, fyllde vi bilen med stora dunkar med vatten. Ibland räckte det i två timmar och jag fick släppa allt jag hade för mina händer och kasta mig i bilen och köra till stan och fylla på dunkarna. Vattnet var ju helt avgörande för Jimmys framfart med putsningen. Anledningen till att vi inte kunde sätta på vattnet i huset, var att vi visste att det fanns sönderfrusna vattenledningar. Dessa var vi tvungna att lokalisera och åtgärda först. Och i ett byggnad på 600 kvm och med den omfattande renovering vi skulle göra, så kan man inte bara titta på varje sak för sig - man måste se allt ur ett helhetsperspektiv. Om vi gör så här - hur påverkar det då där? Sådana frågor brottades vi med hela tiden. Samtidigt som vi var tvungna att komma framåt. Temperaturen sjönk i huset, samtidigt som fukten per automatik på stiger. Det blir rått! När vi knappt längre ens kunde jobba oss varma, då kände vi att tiden var knapp. Huset behövde värme...

Fortsättning följer.