NÄR ÖDEHUSEN KALLAR DEL 6

Ni vet den där känslan av att man "bara vet". Bara vet hur något ska lösas. Den är magisk. För i den känslan är allt möjligt. I den känslan finns inga hinder. Den övertygande känslan vaknade jag med den där måndagsmorgonen. Dagen efter vår tretimmars rundvandring på Fredriksberg. Rundvandringen som var en visning där en massa människor gick runt med tumstock, papper och penna och rent ut sagt planerade för att flytta in... i MITT hus.

Jag visste vad jag behövde göra. Jag visste inte hur det skulle gå till. Bara ATT det skulle gå till. Jag satte mig vid mitt svarta matbord i min fyrarumslägenhet i centrala Ystad. En lägenhet som bara skulle vara en tillfällig lösning (blev fem år;-)) vid en tidpunkt i livet när en billig lägenhet i stan var en riktigt bra lösning. Att det ganska så snart visade sig att det regnade in genom taket i min vindsvåning, var inget jag varken önskat eller kalkylerat med. Men ärligt talat. Just då. Precis där jag befann mig i livet då, så blev detta otroligt bra. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade verkligen sämsta ekonomin "ever" genom att jag försökte driva på med ett företag som jag inte längre brann för. Det går inte. Då sinar uppdragen ganska snabbt. Så en rejäl hyressänkning gav mig precis det utrymme jag behövde, just då. För att få ett andningshål och ta tag i "livet". Men det var då det! Den här måndagen var taket fixar för längesedan, precis som min ekonomi. Den här dagen kan säkert räknas in bland "viktiga och avgörande dagar i livet". Men det visste jag inte då. Jag bara visste att jag var tvungen att göra det min intuition bad mig om. För om det är något livet lärt mig, så är det att lyssna på min intuition!

Det gjorde jag. Ordagrant. Och satte mig med papper och penna och började kartlägga traktens bönder. Det min intuition sa till mig var: LIGG STEGET FÖRE. Vänta inte tills du vet vem som köpt Fredriksberg och försök köpa loss herrgården då. Nä, räkna istället ut VEM som kommer att köpa och kontakta den personen INNAN budgivningen startar. Ja, ni hör ju själv hur tokigt det låter: räkna ut innan vem som ska köpa... Vem f*n kan räkna ut det?? Och hur skulle ett sånt samtal låta?!

- Ja hej, som jag förstår det via min intuition, så kommer du köpa Fredriksberg. Eeehhh... Ja precis, min intuition sa det och nu undrar jag om vi kan göra en deal?

Alltså har man inte fått en lur i örat förr, så lär man ju få det under ett sådant här samtal och sen får man förmodligen gå under jorden för ryktet om att en galning går lös kommer spridas fortare än blixtens hastighet... hahaha. Men en sak i taget. Hur samtalet skulle gå till var inte viktigt just nu. Nu skulle jag "bara" räkna ut vem köparen skulle bli. Fokus. När jag satt där med mitt kollegieblock med randigt papper och en kulspetspenna, så kändes allt väldigt logiskt. Jag kunde gissa att slutpriset förmodligen skulle landa på en femton millar. Det betydde att det behövde vara ett av de större godsen eller gårdarna, för att klara av investeringen. I de 70 hektaren ingick det en del skog samt en del mark som krävde lite omsorg för att kunna ge riktigt goda skördar - alltså krävdes det en köpare som var lite innovativ, kreativ och som ville växa. Det var också riktigt bra om den bonden redan idag hade mark som angränsade till den nya marken. Logiskt. Köparen behövde "flis", ett innovativt tänkande och angränsande mark. Enligt min kalkyl, som skapades med lite snabb research och efterforskning, så kom jag fram till att det fanns tre potentiella köpare. Enligt ett reportage i Ystads Allehanda, så skulle ett äldre par från norra Sverige köpa stället - men det trodde jag inte ett dugg på. De var inte en av mina kandidater. Nä, jag var övertygad om att sanningen fanns mycket närmre än så...

Jag satt och tittade på mitt papper, med tre potentiella köpare inringade. En av dem stack ut lite mer i mina ögon. Av en enda anledning. Jag hade en ingång. En ytterst pytteliten igång, men iallafall en ingång. Det är alltid mycket enklare att kontakta någon om det finns en gemensam nämnare eller möjligtvis en gemensam bekant. Under några år bodde mina föräldrar i ett litet hus, mitt emot Karlsfält. Mamma och pappa pratade alltid så gott om paret som bodde där, i den vackra slottsliknande byggnaden. Det kunde inte vara en slump! Det kunde det bara inte vara. Det fanns en mening med detta. Det var helt enkelt Karlsfält som var köparen. Det var iallafall vad min intuition sa. Men hur fasen berättar jag det för Olof? Hur berättar jag för honom att han ska köpa Fredriksberg...hahaha. Skulle jag ringa honom? Nej, att ringa i ett sådant ärende kändes inte bra. Jag ville ge honom utrymme att förstå mina tankar och idéer innan han överhuvud taget skulle behöva svara mig. Jag skulle skriva ett brev! Och ännu bättre, ett mail. Hade han någon mailadress? Hur skulle jag få tag på den? Enkelt - så klart, ett innovativt företag använder modern teknik. De har så klart en hemsida och där stod hans mail. Men läser han mail då? Jag var tvungen att chansa. Det var den vägen som kändes mest rätt. I ett mail kan man uttrycka sig ordentligt, men det känns inte lika tungt och formellt som ett brev på posten.

Jag satte mig och började skriva. Jag bestämde mig direkt för att vara helt öppen och ärlig. Ville inte konstla till det. Jag skrev från hjärtat. Det blev ett långt, hjärtligt och trevligt mail. Jag berättade vem jag, vilka gemensamma nämnare vi hade i mina föräldrar, deras f.d. grannar. Jag berättade om min dröm om Fredriksberg och hur jag en gång hittade det stället. Jag berättade om mina och Jimmys planer. Vad vi ville göra med huset. Hur vi ville leva där. Jag berättade vad jag trodde om deras verksamhet och att det kändes logiskt att de, som hade angränsande mark och i mina ögon uppfattades som ett innovativt och växande företag, ville köpa även detta. Jag avslutade mailet med att be om ursäkt för min framfusighet... 

Jag läste igenom mailet många gånger innan jag skickade det. Just då, kändes det som något av det största jag gjort i livet. Jag ville absolut inte att det skulle upplevas som stötande. Jag ville heller inte uppfattas som en person som inkräktade i deras planer eller lade mig i deras affärer. Jag ville bara upplevas som en person som hade en dröm och som var passionerat förälskad i ett hus som jag trodde att de på något sätt hade ett intresse i. Jag tryckte på knappen. Send. Mailat var iväg. Nu fanns det ingen återvändo. Bara att vänta och se om jag skulle få något svar...

Fortsättning följer.

En bild på Fredriksberg från 1906. 

En bild på Fredriksberg från 1906.