NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 7

Det är tisdag morgon. Klockan är inte ens åtta och jag är redan på plats på jobb och sitter vid mitt skrivbord i det stora kontorslandskapet och njuter av dagens första kopp kaffe. Allting gick så fort den morgonen. Ni vet, när något "hänger i luften". En diffus känsla av att något otroligt spännande håller på att ske. Men med en helt oviss utgång. Minst sagt - skräckblandad förtjusning! Jag gick ju och la mig kvällen innan med vetskapen om att jag skickat ett mejl till Olof Bengtsson. Jag tog mig igenom nattsömnen, med vetskapen om att jag skickat det där mejlet. Och jag vaknade på morgonen, med det i tankarna... Olof Bengtsson alltså. Ja, jag gjorde det på riktigt! Jag skickade alltså iväg det där mejlet som vid läsning säkert upplevdes mer som en saga, snarare än ett regelrätt affärsförslag... Hahaha... Ja, så var det och så skulle det vara - för Fredriksberg för mig, har alltid varit som en saga. En saga som jag skrivit ett litet kapitel på då och då - men som aldrig tycks få något slut;-) och bra är det, så länge slutet inte kan formuleras så som det ska vara i en klassisk saga, lyckligt...

Jag hade ingen direkt övertygelse om att Olof Bengtsson skulle svara mig. Och om han gjorde det, hade jag ingen direkt övertygelse om att svaret skulle komma snabbt, vara positivt eller ens leda till en dialog. För mig handlade allting om att följa min instinkt, min intuition och bara göra allt som stod i min makt för att slippa sitta som gammal tant och undra: varför testade jag inte? Varför ställde jag inte den där obekväma frågan? Varför följde jag inte min dröm och min intuition? Nej, då tänkte jag, att det är mycket bättre att eventuellt tvingas gå vidare med vetskapen om att jag gjorde allt som stod i min makt - men det räckte inte. Det var inte meningen. Något annat väntade. Det var med den inställningen jag skickade mejlet till Olof Bengtsson. En i mina ögon högt respekterad man som gärna köpte fastigheter, men inte sålde...

Jag öppnar inkorgen. Mitt hjärta börjar slå hårt och fort. Herre Gud! Alltså shit. Jag har fått svar!! Alltså, Olof Bengtsson har svarat mig. Jag brukar bara dricka en kopp kaffe på morgonen, men den här morgonen krävde två. Minst. Jag minns inte promenaden till och från köket där kaffemaskinen stod. Jag var förmodligen så upprymd av alla de tänkbara svar som kunde finnas i det där mejlet, så den promenaden på si sådär sex minuter fram och tillbaka - var bara en transportsträcka mellan dåtid och framtid. För någonstans inom mig visste jag, att det mejlet också kunde förändra framtiden - fullständigt. 

Det var knappt jag vågade öppna det. Och i samma stund som jag gjorde det, insåg jag, att oavsett hur texten löd, så var detta att magiskt ögonblick.

"Hej Anna!

Vad roligt att du tycker om Fredriksberg. Det gör vi också. Det har en gång varit min farmor och farfars, men det vet du säkert redan. Vi har för avsikt att köpa tillbaka Fredriksberg och sluta cirkeln och har inga planer för huset. Lägg ni ett bud.

Hälsningar

Olof Bengtsson".

Ungefär så... Nästan ordagrant. Om mitt hjärta slog hårt och fort innan jag började läsa, så förstår ni att jag just nu hamnade i någon slags eufori!! VAD HADE JAG DRAGIT IGÅNG?? Och att det varit i Olof Bengtssons familjs ägor tidigare, hade jag ingen aning om. Men med tanke på hur mitt mejl till Olof var formulerat, så trodde han säkert att jag visste ALLT... hahaha. Men egentligen visste jag ingenting. Det enda jag visste var vad min intuition berättade för mig. Och det var utifrån det, jag hade skrivit till Olof. Jag tror att jag tjoade till ganska högt, i det öppna kontorslandskapet. Rakt framför mig satt Katarina och undrade vad som hände. Jag var tvungen att berätta. Detta var ju bara helt sjukt häftigt! Jag ringde först till Jimmy och berättade vad Olof skrivit och sen drog jag in Katarina i ett våra samtalsrum och stängde dörren. En stund senare svarade jag glatt Olof. Jag förstod ju inte riktigt hur han menade med "lägg ett bud" - för vi kunde ju inte göra det till säljaren, Fortifikationsverket, de ville ju bara ha bud på hela fastigheten. Och jag ville inte i detta skedet heller "göra bort mig" inför Olof - så jag tänkte, att det är bäst att han får styra upp det och berätta hur han vill att vi går tillväga.

Som ni säkert förstår, blev det inte mycket gjort på kontoret den dagen. För det tog inte någon lång stund, innan de flesta på kontoret var involverade i detta otroliga som skulle kunna ske. Fast vi hade ju ett litet dilemma... Köpeskillingen. Den hade vi ju inte diskuterat. Än. Och kanske var det så, att vi var många miljoner ifrån varandra. Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksberg. Men vi hade ingen som helst aning om vad Olof tyckte det var värt. Sen hade vi ju ett litet bekymmer till. Bengtsson kanske inte var den ende som ville köpa Fredriksberg... Budgivningen skulle starta om några dagar och då skulle det visa sig att det fanns, inte mindre än tio intressenter och budgivare. Men än var vi inte där. Just nu skulle vi "komma med ett bud". Vi hade räknat och räknat och mest baklänges;-). Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksbergs, just för att vi hade räknat baklänges. Vi visste vad vi kunde tänka oss att ha i lån, när huset var färdigrenoverat och vi visste på ett ungefär vilka investeringar huset krävde. Vi visste också att vi behövde ha ett utrymme för så kallade "överraskningar". Så, när vi räknade baklänges från färdigt hus minus investeringar och eventuella risker, så landade vi på 1,5 miljoner. Vi visste att det var lite. Kanske till och med ett skambud. Men det var det vi kunde erbjuda. Det fick bära eller brista.

Jag minns det så tydligt i telefonsamtalet med Olofs son Erik, vi hade snackat lite hit och dit om Fredriksberg och våra planer för det. Ett otroligt trevligt och givande samtal, men där jag hela tiden bävade för frågan om priset - och känslan när han frågar mig: "Och vad är det värt för er?" Aldrig någonsin skulle jag komma på tanken att prata ner Fredriksberg, få dem att tro att det var ett ruckel i våra ögon - så som säkert många försöker med för att få ner ett pris på en fastighet. Nä - jag var så ärlig som jag bara kunde vara - och det fanns bara ett svar på den frågan och det fick han utan omsvep. - "Vad huset är värt för oss och vad vi kan betala är två vitt skilda saker..." Men utan att blinka, utan att vända frågan ett par varv, utan att be att få återkomma så blev svaret: Det låter rimligt, när kan ni skriva kontrakt?

Varken jag eller Jimmy kunde riktigt förstå vad som höll på att hända. Vi gick in i något slags lyckorus och "fan ta den" som tänkte ta det ifrån oss;-) hahaha. Plötsligt kändes det som att "det som egentligen var en omöjlig affär, blev den enklaste vi någonsin gjort". Två dagar senare, satt vi tillsammans med Olof och Erik Bengtsson i deras fina kontorslokal på Karlsfält och ritade tomtgränser och skrev kontrakt. Förvisso ett preliminärt sådant eftersom budgivningen skulle vinnas också;-). och den hade fortfarande inte startat... Så, det var ju bara den "lilla" detaljen också, att de skulle vinna den stundande budgivningen. 

Jag ringde banken. Det var egentligen bara en formalitet. Både jag och Jimmy hade varit kunder i denna bank i många år, så de kände oss väl och visste att vi letade hus. Och jag riktigt "hörde" hur de skulle bli glatt överraskade när jag berättade att vi "nästan" eller snart köpt en herrgård på 600 kvm med drygt 6 000 kvm parktomt, strax utanför Ystad, nära till havet - för bara 1,5 miljoner. Jag riktigt föreställde mig hur de skulle förstå vilken jäkla bra affär det var och att fastigheten egentligen var värd mycket mer. Jag förväntade mig att det samtalet skulle vara snabbt och lätt avklarat. Jag tänkte rent utav att VI måste vara riktigt bra kunder till den banken. Att de måste vara stolta över att få vara bank i en sådan spännande, annorlunda och lyckad affär. Men där drogs rullgardinen ner. Vi fick nej. Alltså, banken, vår bank som vi varit kunder i, i många år. De sa nej. NEJ. NEJ. NEJ. Jag var chockad! De förstod inte alls. De ansåg att det var en riskaffär och de lånade inte ut pengar till riskaffärer... Alltså riskaffär?? Kom igen! Huset skulle kunna säljas som det stod för åtminstone 2,5 miljoner. Men dörren var stängd. Till den enda banken som kände oss. Snyggt jobbat! Vad fan gör vi nu?? Vi står med ett kontrakt som är värt guld och vi har inte pengar ens till pappret som avtalet är skrivet på;-). Men vet ni vad?? Sånt triggar mig. Människor som försöker sätta käppar i hjulet, människor som försöker stoppa mig från att förverkliga mina drömmar - de triggar mig till att lyckas ännu mer, ännu större och ännu bättre. Så stort tack till dem!! De är förlorare och hör inte hemma på en vinnares planhalva. I ett sådant här läge, är det viktigt att inte sänka sig själv! Herre Gud - det finns fler banker. Banker som skulle göra allt för att få ha oss som kunder. Banker som skulle se potentialen! Den här möjligheten, att få köpa Fredriksberg för 1,5 miljoner - den skulle ingen i hela världen få sumpa för oss. Om jag så skulle sälja allt jag ägde och hade och skrapa ihop pengarna kontant, så skulle affären genomföras! Punkt.

Fortsättning följer...