NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... Del 5

Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen! Det där mailet som jag i flera månader visualiserat skulle dimpa ner, låg där plötsligt, i min inkorg... Hjärtat dunkade hårt och snabbt. Herre Gud, är det sant? Under en längre tid hade en rutin eller kanske snarare ritual, befästs hos mig, som jag varje kväll jag lagt mig, utförde. Jag hade skapat en film i huvudet kring hur det var att leva på Fredriksberg. Hur det skulle se ut när vi renoverat och inrett. Hur det skulle vara att duka upp matsalen. Hur kläderna skulle hänga i vår walk-in-closet. Känslan att gå runt i trädgården och veta att jag inte längre var en inkräktare... Denna film "spelade" jag upp varje kväll, innan jag somnade. Jag föreställde mig också vad det skulle stå i det där mailet som Fortifikationsverket skulle skicka. Mailet som skulle berätta att Fredriksberg var till salu.

På Fortverkets hemsida finns en prenumerationstjänst. Den innebär att man får ett mail lite då och då som berättar vilka av deras fastigheter som ska ut till försäljning. Självklart var jag prenumerant av denna tjänst! Jag ville inte missa en dag av information kring vad som skulle hända med Fredriksberg, när den där handläggningstiden var till ända. Det där som skulle ta ett år, tog två. När mailet kom, hade det gått ganska exakt två år sedan mitt senaste samtal med Fortverket, där de berättade att kontraktet med militären var uppsagt, Fredriksberg skulle säljas och handläggningstiden skulle ta ett år. Ett år, blev som sagt två.

Jag läste rubriken flera gånger innan jag öppnade mailet. Den löd ungefär så här: JORDBRUKSFASTIGHET FREDRIKSBERG 53:2 MED STOR MANGÅRDSBYGGNAD TILL SALU

Jag visste direkt! Det var dags att ta nästa kliv. Tajmingen kändes så jäkla rätt. Jag och Jimmy var redo. Allt var rätt. Förutom en "liten" detalj, som jag överhuvudtaget inte sett komma. Inte alls. Och som förmodligen skulle ställa till det. Som kanske skulle bli avgörande för att vi inte skulle kunna vara med i någon budgivning överhuvudtaget. Jag blev bestört när jag upptäckte det. Mitt dumma nöt! Att jag inte förstått det!! I alla år, hade jag bara tänkt och planerat för att det var en herrgård med en stor parkträdgård - det var ju liksom det jag visualiserade. Det var ju det vi skulle bo med och i... Men så var ju inte verkligheten. Verkligheten var den, att Fredriksbergs Gård, verkligen var en gård, en lantbruksfastighet med 70 HA mark. Alltså, 70 HA mark!! Nu blev det lite kortslutning i min hjärna. Hur skulle det gå till? Jag räknade lite snabbt i huvudet och kom fram till att köpeskillingen förmodligen skulle landa på runt 15 miljoner.

- Hej banken! Visst minns ni oss? Ja, precis, vi ja som har ett ganska så blygsamt sparkonto, mmm... Jo, vi skulle vilja köpa ett litet hus med en liten trädgård strax utanför stan, ja det är dags att lämna lägenheten i stan nu. Och ja, den kostar 15 miljoner, för det ingår ju lite mark och sånt. Nä, vi är inte lantbrukare och kan ingenting om sånt. Kan vi låna det?

Alltså, jag låg dubbel av skratt när jag tänkte på hur en sådan konversation skulle kunna låta. Det var alltså inte att tänka på! F*n också. Hur kunde det bli så? Hela grejen blev ju liksom något annat nu... En lantbruksfastighet. Några negativa tankar fick lov att komma fram, i några minuter, sen fastnade jag i allt bifogat material. Jag lusläste ALL info, hela prospektet som var på kanske 20 sidor. Jag studerade ritningarna på huset mycket noggrant. Jag hade en aning om nedanvåningen men inte en susning om hur ovanvåningen kunde se ut. Var den inredd? Hur många rum i så fall? Alltså, att få sitta med en planritning som jag såg var mycket gammal, kanske i original, var som att befinna sig i himmelriket. Och jag kan säga, Fredriksberg blev inte MINDRE intressant när jag plöjde igenom salonger, rum i fil, herrum, serveringsgång och, inte minst, fick se att två tredjedelar av ovanvåningen var inredd och hör och häpna - där uppe stod ytterligare tre kakelugnar. Huset hade alltså totalt fem kakelugnar. Rummen var 18 till antalet och med hjälp av de mått som stod specificerade i en del av prospektet, räknade jag fram en boyta på 500 kvm och ytterligare 100 kvm som var oinredda. Totalt var huset alltså på 600 kvm.

Det var en kittlande tanke och känsla som for genom kroppen när jag messade Jimmy och berättade att NUUUU var Fredriksberg till salu. Han svarade lite försiktigt att det förmodligen skulle bli extremt dyrt och att vi inte skulle ha en chans. Men vi bestämde oss iallafall för att gå på visningen. Ja, det var ju det minsta man kunde begära - att efter 17 år åtminstone få uppleva huset från insidan EN gång i sitt liv. Detta var i april 2013. Visningen var den 25 augusti. Nästan hela sommaren skulle alltså passera innan det var dags. Det kändes som en evighet fram i tiden.

Plötsligt var de igenspikade fönstren inte det längre. Man hade fixat lite inför försäljningen. Fan också. Nu såg huset lite för bra ut... Vi hade ju accepterat det dåliga skicket med igenspikade fönster o s v. Men nu var det en ståtlig byggnad som inte alls såg så dålig ut... Hmmm... Det försämrade läget ytterligare för oss. Alltså rent ur ett köpperspektiv. Ju bättre huset såg ut, desto fler intressenter och desto högre köpeskilling. Logiskt. Vår övertygelse om att vi VILLE köpa Fredriksberg blev dock bara ännu större. Möjligheterna växte och även vår kärlek till platsen. För att få tiden att gå fram till visning, blev våra besök fler och tätare. Vi verkligen planerade för en renovering. Och det där med uppvärmning var ju en stor grej, och något som faktiskt också var direkt avgörande för huruvida vi skulle ha råd att bo i huset. Sagt och gjort! Här gäller det att ligga steget före. Jag lever efter devisen: hellre vara förberedd på tillfället och att det inte kommer, än att det kommer och jag inte är förberedd.

Jag började undersöka alternativ till olika uppvärmningssystem. Nu visste vi ju att det fanns ett vattenburet system och en oljepanna. Vi visste också storleken på huset. Jag minns så väl när jag ringde IVT:s säljare i Ystad och började fråga lite kring deras pannor och vad som krävdes för ett hus på 600 kvm. Han ville så klart veta var huset låg eftersom det avgjorde om det var bäst med jordvärme eller bergvärme. Jag berättade vilket hus det gällde. Han började skratta i telefon och sa ungefär: eehhh, ja ja, men du ska ju kunna köpa det också. Jag riktigt hörde hur hans tankar gick och att han trodde jag var helt galen som verkligen trodde att det var lönt för mig att kolla upp hur jag bäst skulle värma upp huset. Men eftersom jag inte gav mig, blev han till slut tvungen att svara mig seriöst - och med det svaret blev jag ännu mer övertygad om att vi skulle ro i land driften.

Det fanns också information i prospektet som fick mig att bli lite konfunderad. Det stod att fastigheten hade kommunalt avlopp, vilket för mig verkade helt otroligt - att en fastighet som ligger fritt, 7 km utanför stan och med 2 km till närmsta by, skulle ha kommunalt avlopp... Det verkade så otroligt så jag bestämde mig för att ringa Fortifikationsverket och fråga kring detta. Även där blev jag bemött ungefär som att: räkna inte med att DU kommer köpa denna fastighet. Vem tror du att du är, lilla gumman... typ. (Det skulle komma att kosta den personen 250 000: - lite senare;-), men det återkommer jag till. Att försöka "sätta sig" på mig kan bli dyrt, hahaha). I vilket fall som helst så blev JAG ifrågasatt hur jag överhuvudtaget kunde ifrågasätta prospektet och hur jag överhuvudtaget kunde tro att där INTE skulle vara ett kommunalt avlopp... Två gånger ringde jag dit, bad dem dubbelkolla infon och båda gångerna fick jag till svar att avloppet var kommunalt. Okej, då är det väl det då... Det hade egentligen inte mer betydelse än att om det inte var kommunalt, så behövdes ju en kostnad för att få en eventuell trekammarbrunn godkänd, räknas in i kalkylen. Ja, herre Gud vad vi räknade. Vi ville verkligen veta, att OM vi fick möjlighet att köpa Fredriksberg, så skulle vi iallafall inte stå som fåntrattar och inte veta vad vi gett oss in på. För som sagt, det var ju inte bara en "vanlig" villa i stan.

En av de sista gångerna som jag ensam var ute på Fredriksberg, strax innan visning. Så blev hela grejen väldigt påtaglig. Vemodigt. Sorgligt. För jag visste, att om inte vi kunde köpa henne, så skulle jag aldrig mer kunna gå runt i trädgården. Aldrig mer titta in genom fönstren. Aldrig mer drömma om ett liv här. Det var riktigt ledsamt. Men min tro att allt blir precis som det ska och är menat är så stark, så jag visste, att allt skulle bli bra - oavsett.

Söndagen den 25 augusti. En vacker sensommardag. Jag hade fjärilar i magen. Timmarna fram till eftermiddagen gick långsamt. Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Jag skulle få kliva över tröskeln och in, innanför väggarna på Fredriksberg. Det var stort. Kändes magiskt. Tankarna fladdrade. Jag visste varken vad jag skulle tro, tänka eller känna. Jag bara ville dit och aldrig mer gå därifrån. Jag kände mig gråtfärdig när jag och Jimmy pratade om det, innan vi åkte ut till Fredriksberg. Att något man drömt om i så många år, plötsligt ska få upplevas ifrån insidan och antingen bli en fortsättning eller ett avslut - var bara för mycket. Vi parkerade en bit därifrån. Det stod bilar längs hela vägen. Helvete vad med folk! Inte bra alls... Hela sommaren hade vi pratat om ett köp, utifrån ett perspektiv att en lantbrukare förmodligen ville ha marken och sälja herrgården vidare. Eftersom det inte fanns några uthus, stallar och loger kvar, så var det nog bara marken som var intressant för en bonde. Så, det ökade ju chanserna till att köpa bara herrgård och parkträdgård i nästa steg, när vi helt enkelt visste vilken bonde som köpt allt.

Mäklaren från Fortverket stod utanför och tog emot. Samma person som jag pratat med i telefon. Vi hälsade, presenterade oss och självklart berättade jag att jag var jag;-). Avloppskvinnan;-) hahaha. Vi gick in. Det första jag medvetet gjorde, var att lukta... Jag tog några djupa andetag, för att konstatera att huset iallafall inte luktade fukt och mögel. Check på den! Jag konstaterade väldigt snabbt, att huset var i ett mycket bättre skick än vad vi både trott och hoppats på. Hoppats på? Tänker du då... Ja, därför att vi hade accepterat ett ganska dåligt skick på huset och ändå tänkt att vi skulle fixa och renovera det. Ett dåligt skick hade också skrämt iväg en del spekulanter och hållit priset nere en aning. Nu var det inte så. Istället gick alla runt i huset och planerade för att bo där. Ett par gick runt med tumstock och mätte och uppehöll mäklaren typ hela tiden. Jag mådde dåligt. Vad gör dem i mitt hus? Hur kan de ens tro att de ska bo i mitt hus? Respektlöst. Ett annat par hade kört 60 mil och var helt övertygade om att detta skulle bli deras. Det blev till och med ett helt reportage om dem i Ystads Allehanda.

Det var stort. Huset alltså. Rum efter rum, salonger, salar... Jag fick känna på kakelugnarna. I tre timmar gick vi runt i huset. Vi ville inte gå därifrån. - Här ska vi ha vår walk-in-closet älskling! Och här, i nedanvåningens minsta rum, bygger vi ett till badrum... Ååååhhh här är den fina trappen!! Den som jag drömt om att få slipa och måla. Åååhh vad fin den är och vad härligt den knarrar när vi går i den! Huset var i för bra skick. Suck. Och det såg ut som om alla brädgolv och fiskbensparkett fanns bevarat. Herre Gud vad fint det skulle kunna bli. Jag hörde snacket hos de andra spekulanterna. De var också övertygade om att någon bara ville ha marken och skulle sälja huset vidare. Alla tänkte att de skulle köpa det, när de fick veta vem som köpt allt. Alla tänkte likadant. Precis som vi. Det var svårt att somna den kvällen. Övertygelsen om att vi ville bo på Fredriksberg var total. Shit vad min hjärna jobbade den natten. På morgonen när jag vaknade var allt solklart! Min intuition talade. Jag hade lösningen! Jag hoppade av sängen och satte mig med papper och penna, och...

Fortsättning följer