NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 4

Vi rullade in på gårdsplanen... Jag måste erkänna att jag var mer än lite nervös under bilturen. Vi hade varit och tränat och jag bara kände att det var nu eller aldrig. Nu eller aldrig som jag skulle visa Jimmy mitt drömhus.

Vi hade ett litet tag pratat om hus. Inte på det viset att vi stod i startgroparna och skulle köpa, utan mer på en nivå för att lyssna in lite vad den andre drömde om. Jag hade min dröm klar. Det hade Jimmy också. Vi var varandras ytterligheter, kan man lugnt säga...hahaha. Jag stod med en förfallen herrgård från 1796 i min spåkula och Jimmy med ett sprillans nybyggs hus i sin. Happ. Hur gör vi här?

Det gjorde lite ont i min själ vid blotta tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att bo i ett nytt hus. Jag kunde liksom inte känna någon konnektion med nya material, 90 graders vinklar och perfekta linjer. Det var inte jag... Men ett hus är bara ett hus. Någonstans bestämde jag mig för att det inte är det viktigaste. Kärleken är viktigast och med den kan man bo i en hydda i skogen... Eller i en nybyggd villa.

Så, det var med vetskapen om att Jimmy älskade spikraka väggar, blänkande material och modern komfort som jag tog honom med ut till Fredriksberg, den där vårkvällen efter gymmet. Vetskapen om att han nog skulle få en chock när han såg henne... Förfallen, ledsen och långt ifrån spikrak och blänkande. Jag var tydlig med att säga: - Nu ska jag visa dig mitt drömhus. Och inte bara: - Nu ska jag visa dig ett coolt hus. Eller bara: - Nu ska jag visa dig ett hus. För det var ju inte bara ett hus eller ett coolt hus - det var ju mitt drömhus.

Tyst. Det var alldeles tyst. Ingen sa någonting. Jag sa inget. Och Jimmy sa inget. Han var stum av chocken;-). Det gick fortare att gå runt huset än vad det brukade när jag var där ensam. Och fortare än vad jag hoppats på. Det kom inga jubelrop. Hurra. Eller liknande. Det var bara tyst. Vi gick till bilen igen. - Och hur hade du tänkt värma upp detta? Tjoohoo, han pratade! - Ehhh... På något vis, sa jag. Och där var diskussionen över. Jag förstod vad han menade. Jag förstod vad han tänkte. Det skulle inte gå att värma upp till en rimlig kostnad. I min naiva lilla värld var jag expert på att tränga bort sådana "oväsentliga och oromantiska" tankar. Vad trodde jag egentligen? En gigantisk byggnad på två plan, med extremt många och stora fönster åt alla väderstreck som förmodligen hade ett friskt, men dyrt självdrag... Ja, vad trodde jag? Eller jag tänkte att jag skulle värma upp hela huset med kakelugnarna? Då skulle jag inte hinna jobba vintertid, om jag skulle hålla de varma. Eller kanske bara värma upp ett rum och gå runt med pälsmössa inomhus? Okej, jag förstod... Det skulle inte bli en dräglig tillvaro. Varför skulle han vara så himla förnuftig och tänka på det? Det krossade ju liksom min dröm. Ja, den begravdes där och då. Vi åkte därifrån. Jag började rita hus. Kolla upp tomter. Det fick bli ett nytt. Jag skulle nog kunna trivas...

Jag kände mig lite förbannad över att huset bara stod. Jag kände mig säkert också förbannad över att jag fortsatte drömma om det, trots att det inte var lönt. Sagt och gjort. Jag måste se till att någon får köpa det. Jag måste se till att hålla mitt löfte. Att någon tar hand om Fredriksberg. Jag skrev ett mail till Fortifikationsverket, som jag på någon vänster, minns inte, kanske via kommunen, fått reda på ägde Fredriksberg. Jag skrev ett långt och trevligt mail och undrade varför de bara lät henne stå. Det hade jag gjort en gång tidigare också, för ett par år sedan. Den gången svarade de inte mycket mer än att de inte visste vad som skulle ske framöver med den militära verksamheten som bedrevs på gården. Men Herre Gud, nu har det gått två år och jag vet vad som hände med den verksamheten - inte ett skit! Ingen är någonsin där. För varje gång jag kommer till Fredriksberg, så är ytterligare ett fönster förspikat. Ytterligare en takpanna sprucken... 

Denna gången var svaret lite bättre. Riktigt bra faktiskt. "Militären kommer säga upp sitt kontrakt på fastighet Fredriksberg 52:2. Det innebär att fastigheten så småningom kommer säljas. Men handläggningstiden är minst ett år". Minst ett år? För vad då? Vända på ett papper;-). Nå väl, då visste jag i alla fall att om hon överlevde, orkade kämpa emot ett år till, så skulle någon få möjlighet att köpa henne och ta hand om henne. Lyckost den.

Handläggningstiden skulle komma att ta två år. På de två åren hade vi konstaterat att vi inte skulle kunna bygga det hus vi ville... Vi skulle varken få bygglov eller lånelöfte till ett palats;-). Vi hade också konstaterat att alla hus antingen var så små, så tråkiga, så 70-tal, så nära grannen... så... Ja, vi stod helt still. Men under de här två åren, hade jag råkat "köra fel" några gånger och hamnat i Fredriksberg. Ja, alltså när Jimmy var med i bilen...hahaha. Okej, han förstod att med mitt "rätt hyfsade" lokalsinne, kör man inte fel i sin "egen by". Efter några gånger började han känna på putsen. Ett bra tecken (tänkte jag). Efter ytterligare några gånger råkade han säga: - Putsen är inte så jäkla dålig som den ser ut, det här skulle jag nog klara att putsa om själv. Mitt hjärta slog volter. Och en gång, satte han fan i mig spiken i kistan! Han sa: - Okej, om du fixar så att vi får köpa detta för rätt pengar, då lovar jag att renovera det till dig.

Alltså, så säger man inte till mig. Inte om man inte menar det. För jag fixar det. Jag lovar. Jag vet i f*n hur, men jag fixar... Nu var vi två personer som drömde om Fredriksberg. Ett Fredriksberg som fortfarande inte var till salu. Och när det väl skulle bli det, så skulle det inte vara något som ens var i närheten av vad vi rent ekonomiskt skulle kunna lösa...

Fortsättning följer...