NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 3

En riktig dagdrömmare var jag. Det hade jag varit så länge jag kunde minnas. Som liten flicka satt jag på mitt rum och gjorde sagor - om stora hus eller kanske till och med slott. Vackra människor. Kvinnor med långa klänningar och höga klackar. Jag var förmodligen född i fel tid... Kan man vara det? Förmodligen inte. Så - antingen mindes jag något tidigare liv... hahaha. Eller så hade jag väldigt livlig fantasi. Men de var vackert där iallafall, i de stora salarna med högt i tak och massor med kakelugnar. Det påminde i princip inte om någonting, överhuvudtaget, som fanns att titta på i mitt 70-tals barndomshem.

Millenniumskiftet... Vi gick in i 2000. WOW!! Vilken stor grej att få vara med om, men vilket jävla år det blev! Livet var allt annat än glitter och glamour. Mina dagar inom socialtjänsten var räknade. Av mig själv. Den tunga grå dimman som låg oruckbar i korridorerna på förvaltningen var inget för en kreativ själ. Den slukade mig. Den blev som grädde på moset, på en redan överfull bägare. Min attityd utåt var motsatsen till den jag hade inom mig, mot mig själv. Om jag bara kunde få mitt genombrott någon gång... Och bli rockstjärna. Så var ju allting löst. Allt. Jag skulle ju bara jobba här så länge. Det skulle liksom bara vara en kort period och en jättesmidig övergång. 

The big flow... Det där som ska infinna sig när något är rätt. Det hade jag ingen aning om vad det var. Jag levde i motsatsen. PANG. En krock. På riktigt alltså. Påkörd i rusningstrafik när jag sprang MOT RÖTT LJUS i Malmös mest trafikerade korsning. Idiot. Men det blev en väckarklocka... Och när jag lämnade Svedala och flyttade mot Ystad, kändes det som helt rätt riktning i livet. Undrar hur hon mår? Tänkte jag när jag installerade mig i mitt nya hem. Fredriksberg. Undrar hur hon mår? Trots att det gått tre år, var hon inte glömd... Tvärt om. Hon hade satt igång en process inom mig, som jag gjort en riktig "klippbok" utifrån. En liten bok med bilder som jag klippt ut och klistrat in... Som en drömbok. Huvudbilden föreställde en förfallen herrgård. Bilderna runtomkring föreställde detaljer som var viktiga. Trapporna. Kakelugnarna. Pardörrarna. Golvsocklarna. Verandan. Allt fanns med. Suck... Vilken underbar dröm. Jag måste åka och hälsa på henne snart...

Sedan blev det 2-3 besök varje år... För varje år som gick, så var det fler och fler fönster som spikades igen. Fler spruckna takpannor som inte byttes. Mer puts som trillade från fasaden. Och plötsligt en dag var den ena fasadtavlan borta. Det slog mig att jag aldrig tagit reda på årtalet. Och nu hade jag ju faktiskt en mobil och livet kretsade kring allvetaren Google. Jag började också bli så pass modig att jag fotade Fredriksberg... Men på ett sätt så att man inte direkt kunde se att det var hon. Jag ville ju inte att någon annan skulle få upp ögonen på huset och stjäla mina drömmar. Men jag ville ändå visa "världen" att jag hade drömmar. Den långa raddan av romerska siffror visade sig betyda 1796. Fredriksberg var byggt 1796. Hur coolt var inte det? Alltså, det är ju skitgammalt. I över 200 år hade hon stått där - och nu var det som att hon väntade på att få lov att dö. Kanske väntade hon på den där skopan, som man faktiskt tagit ett beslut om. Det fanns ett rivningsbeslut på Fredriksberg.

Jag var lyckligt ovetandes om det. Jag började med mina efterforskningar. Vem äger det här schabraket egentligen? Allting skedde i det tysta. Jag var fullt medveten om att min dröm var båda galen och knäpp. Jag visste att den i princip var omöjlig att förverkliga. Det var ingenting jag ville berätta om för andra. Ingen skulle ändå förstå. Och det var nog det som triggade mig. Jag tror att vi hade en pakt, Fredriksberg och jag. Det kändes iallafall som att hon blommade upp när jag var där. Och det gjorde jag med. Vi gav energi och glädje åt varandra. Jag lovade henne att se till att göra allt vad jag kunde för att någon skulle få ta hand om henne. Någon. Inte jag. Den drömmen var FÖR stor för att kunna se någon verklighet i... Mitt mission att rädda Fredriksberg till någon som hade resurserna, var fullt tillräckligt för att jag skulle vara nöjd.

Våren 2011. Det pep till i min mobil. Ett sms från min närmsta väninna.

- Jag har hittat ett hus till er, skrev hon, också pep det igen.

Det kom en bild. Jag skrattade till inombords. Jag hade aldrig pratat med henne om Fredriksberg. Men hon skickade en bild PÅ FREDRIKSBERG!! 

- Det här skulle vara perfekt för er, skrev hon.

Tänk att min goa, fina väninna kunde se oss där? I den knäppa, galna, omöjliga drömmen?? Jag hade ett halvår tidigare träffat min stora kärlek, och insåg nu, att det var dags att visa Jimmy mitt drömhus... 

Fortsättning följer.