NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 2

På fasaden satt det två gamla tavlor i trä. Mycket gamla. Knappt läsbar text. Anno MDCCLXXXXVI... Jag hade aldrig sett så många romerska siffror i en följd. Jag försökte klura ut årtalet, men jag gick bet. Jag förstod att årtalet slutade på 6 och att de fyra x:en där innan var fyrtio, men mer än så fick jag inte fram. Det romerska räknesättet var inget jag hade en magister i precis;-). På den tiden hade jag, enligt mig själv, bara en talang - att sjunga. Jag kunde nog inte så mycket annat som var värt att skriva om i ett CV. Men det gjorde inget - för jag skulle bli rockstjärna och dra runt på de stora scenerna i världen.

Jag läste vidare på skylten till vänster. Den som såg äldst ut. Man såg liksom att bokstäverna var upphöjda från plankan, som förresten var den bredaste ekplanka mitt öga skådat. Alltså var plankan urgröpt runt omkring... Vilket hantverk. Anno MDCCLXXXXVI Har Grefve Carl Ludvig Hård Låtit Bygga dena afvelsgård, Kallad efter defs Fru Grefvinna FRIDRICKSBERG

Wow! Även om jag där och då inte kunde räkna ut årtalet, så förstod jag på gammelsvenskan och på bokstävernas utformande att det var sjuuukt många år sedan den skylten tillverkades. Att läsa texten kändes nästan som en religiös upplevelse. Jag fick rysningar. Det var alltså en greve som byggt huset åt sin fru. Så mäktigt. Adligt. Nästan kungligt. Inte konstigt att det var så stort! En bild swishade förbi i mitt huvud med kvinnor i långa vackra klänningar, ståtliga män i uniform och festligheter. Jag kunde nästan se en av kvinnorna, sittandes under ett träd i skuggan, med en vacker håruppsättning och ett sådant där paraply som skulle skydda mot solen. Jag tror att hon hade en gulskimrande klänning med vid kjol och vit, hög spetskrage som gick ner lite över dekolletaget som en vacker detalj på klänningen. Den höga kragen skulle säkert även den, skydda mot solens strålar.

Skylten till höger såg aningen nyare ut. Man såg att någon försökt göra den så lik originalskylten som möjligt, men inte riktigt lyckats. Men absolut - good enough! På den skylten stod det också Anno - också en lång rad med romerska siffror tätt följt av: Har Consul OCH Consulinnan Lundgren Låtit denna Gård tillbygga OCH Restaureras 

Den där med hur, när och var man använder stor eller liten bokstav verkade inte vara så viktigt på den tiden. Men det var just det som gjorde skyltarna så unika och spännande. De berättade en viktig historia om huset, på den tidens språk. 1997 hade jag ingen mobil, så det var inte tal om att varken fota eller skriva ner de romerska siffrorna för att kunna få fram årtalen. De fick just då, förbli en gåta.

Aldrig någonsin fick jag känslan av att det bodde någon i huset. De stora fönstren med djupa fönsternischer var inte berikade med en endaste liten krukväxt och gardinerna som skymtade var inte upphängda under de senaste 40 åren och var absolut inte i en stil som passade huset. Nä, det såg ut som gardiner som man under 60-talet hängde upp i kommunala byggnader. Och så hängde de fortfarande. Jag kupade händerna runt ögonen för att stänga ute solljuset när jag tittade in genom fönstren. Det första fönstret jag tittade in igenom, vette rakt in i en gigantisk salong, ja snarare en sal. På golvet låg en fiskbensparkett och i taket satt det takrosetter. Lite längre in i huset skymtade jag en... kakelugn. Nu slog mitt hjärta volter! Jag är besatt av kakelugnar. För att kunna se den på lite närmre håll var jag tvungen att gå runt till husets baksida. Inte en möbel fanns i huset. Jag kunde, tack vare de många stora fönstren, som fanns i vartenda väderstreck, se rakt genom huset. Trots att det var jättelångt!

Där stod den! Hög, kritvit och med en fantastisk krona. Jag var förälskad. Och de höga golvsocklarna... Ååhhh... Och i nästa salong stod en kakelugn till. Jag hade aldrig sett något liknande. Så stor och majestätisk och mörkgrön. Mot trädgården vette verandan. Jag hade alltid drömt om att ha en veranda. Ja, i ärlighetens namn, så hade jag nog drömt om allt, precis ALLT som fanns i detta hus. Men oj vad stort det var. Lyckost den som äger det. Men dumma den som inte använder det på rätt sätt. 

Jag lämnade Fredriksberg den dagen, med ett stort frågetecken i huvudet. Vem i hela fridens namn äger en så vacker fastighet och låter den stå och förfalla?? Ja, det var faktiskt TVÅ frågetecken... En dag, när jag blivit rockstjärna och JÄTTERIK, då ska jag köpa ett sådant här ställe och bara göra det precis så vackert som det förtjänar att vara. En dag, ska jag skapa ett Fredriksberg. Jag ska sitta på min veranda och skriva. Berätta inspirerande sagor om livet och hjälpa andra att förverkliga sina drömmar. En dag.

Fortsättning följer...