NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 1

Det var nästan som att jag kunde höra någon ropa mitt namn. I alla fall var det så det kändes den där försommardagen 1997. I naturen var allting grönt och ljuvligt. Solen stod högt på himlen och bidrog så klart till att allting hade bästa förutsättningarna att visa sig från sin bästa sida. Jag var på väg. Målet var klart och tydligt, men vägen dit var okänd.

När jag kom körandes igenom landskapet och var tvungen att sakta ner rejält för att säkert ta mig igenom de skarpa kurvorna på den ganska så smala landsvägen, kände jag hur det spratt till inom mig. Det var en känsla blandad av lycka och barnslig nyfikenhet. En sådan där härligt naiv känsla av att ALLT ÄR MÖJLIGT, INGENTING KAN STOPPA MIG. Det var kanske inte så konstigt, jag var ju på väg till mitt livs första radiointervju efter att i månader jobbat i studion med första plattan, som nu sett dagens ljus - med mig som sångerska. Inte konstigt jag var glad! Jag skulle ju bli rockstjärna. Äntligen var jag på väg mot mina drömmars mål.

Men djupt inom mig visste jag att känslan hängde ihop med något annat... Egentligen var allt jag såg på min vänstra sida - ett vildvuxet virrvarr av träd och buskar som för längesedan behövts ansas. Träd höga som "skånska skyskrapor" som fått leva sitt eget liv. Ostört och kanske precis så som det är tänkt att leva som Herr och Fru Ek, eller Bok, eller Björk. Ja, också såg jag en skymt av en gavel med en stor bom som signalerade: HIT, men inte längre... Där fanns nog även en skylt med en stor hand och en text som typ: obehöriga äga ej tillträde. Inte speciellt inbjudande, faktiskt. Det andades makt, stat... På ett osmakligt vis. Men någonting inom mig sa att jag inte behövde bry mig om bommen. Eller skylten. De gällde inte mig. Det var stopp för andra, men inte för mig. Jag var "behörig" i allra högsta grad. Ja, min barnsligt naiva nyfikenhet sa mig iallafall det.

När jag gick av bilen bultade mitt hjärta hårt. Jag kom ihåg känslan från när jag var barn och tillsammans med några kompisar tog mig in i gamla ödehus som sedan länge var utdömda och bortglömda... Man visste liksom aldrig vad man skulle möta. Gammalt bråte, råttor eller kanske ett hemlöst fyllo som flyttat in och satt och spelade på sitt munspel. Den känslan var det. Otroligt spännande. Och helt oemotståndlig. När man tagit ett kliv över en viss "tröskel", kan man lika gärna gå tills det tar stopp på riktigt.

Bakom det där trasslet av grönska, fanns en hemlighet, en skatt, ett guldkorn, en dröm... Det var den känslan som fick mitt hjärta att slå hårt och min andning att bli tung. Den känslan var så stark att jag med säkerhet visste, att TROTS att det enda jag sett var träd, en gavel som putsen trillade från och en stoppbom - så skulle jag inte bli besviken. Tvärt om. Jag visste att det väntade en överraskning. 

Gräset behövde klippas. Gräsmattan hade med största sannolikhet varit i en bestämd form, på en bestämd yta, någon gång. Men det var längesen. Nu sträckte sig gräsmattan ända in på huset och stråna täckte en del av grunden. Man såg på den framtrampade stigen, där gräset var borta och numera bara bestod av mörk lerjord, att detta var genvägen för människor som kom från skogen och skulle vidare västerut, eller tvärtom.

Hon var ledsen. Jag kände det tydligt. Bortglömd. Övergiven. Jag blev fullständigt tagen av ögonblicket. Jag blev passionerat förälskad. I ett hus... Hon var som en vingklippt fågel som skrek efter hjälp. Och när jag lade min hand mot den smutsiga och misshandlade fasaden förstod jag, vi hör ihop. Jag förstod att hon kallat på mig och att hon visste, där och då, att jag äntligen hört hennes förtvivlade rop. 

Fortsättning följer...