PARADTRAPPAN VAR EN AV HUSETS OSLIPADE DIAMANTER

Jag hade tittat in hundratals gånger, men ändå var jag tvungen att göra det igen. Jag gillade idén med fönster på båda sidor om pardörren till entrén, det stämde så väl överens med de skisser jag gjort på drömhus genom åren. Alla de där husteckningarna gjorde jag alltid med ett leende på läpparna, jag visste att de var fantasi… Men jag visste också att jag passade bättre in i fantasin än i verkligenhet, i alla fall på en själslig nivå. Men det var egentligen inte fönstren i sig som fick mig att fastna just här varje gång jag var på Fredriksberg. Det var den där trappan som var placerad mitt i hallen. Ståtlig som få, ja faktiskt i mina ögon något av det vackraste jag någonsin sett i trappväg. Den var en så perfekt skapelse ihop med pärlsponten på väggarna, valvet i skorstenen, de vackra golvsocklarna och självklart till det svartvita schackgolvet som jag såg framför mig istället för den slitna linoleummattan som låg där.

Trappan hade tydliga spår av militärkängor som så respektlöst ”misshandlat” trappan i 40 år. Den skrek efter kärlek! Jag hörde det genom de tjocka, murade ytterväggarna. Bilden av mig själv, när jag varsamt slipade och målade trappan var tydlig. Otroligt mycket arbete, som jag på något märkligt vis kände en sådan enorm längtan efter… Och för varje år som gick, och ju fler kängor som slet på trappan, blev min kärlek bara större och större. Och när jag väl satt där, timme efter timme med slipmaskin och sedermera pensel, var jag ett med trappans alla 17 steg och aldrig en sekund tyckte jag att jobbet var betungande. För mig var den här trappan ett tydligt bevis på att allt är möjligt, ett tydligt tecken på att visualiseringar och affirmationer bör vara en del av livet, för att komma framåt – en symbol för att vi alla är berikade med ett liv som kan ses som en slipad diamant.

 Lyckan var total, varenda minut som till slut var på riktigt och inte bara i fantasin...

Lyckan var total, varenda minut som till slut var på riktigt och inte bara i fantasin...

Att renovera och inreda entrén var det mest självklara i huset! Vi såg båda bilden. Det var som om huset visade oss, att så här ska det se ur. Trots de slarvigt målade gula väggarna, det gråslitna golvet och ytterdörrar som det drog igenom, såg vi bara skönhet. All den tid och allt det arbete som krävdes liksom bara swishade förbi. Vi körde bara obehindrat på, tills bilden vi hade på våra näthinnor, stämde överens med den verkliga känslan. En känsla som bara känns så rätt varje gång vi kommer hem!

 Det var det här vi hade att utgå ifrån...

Det var det här vi hade att utgå ifrån...

Entrén välkomnar inte bara till hemmet, utan även till de människor som lever där. Vi ville visa ”vem” vi är, redan från hallmattan. Det schackrutiga, högblanka granitgolvet står för elegans, exklusivitet och kontraster – kontraster som behövs för att skapa balans. Yin och Yang. Manligt och kvinnligt. Den kritvita pärlsponten står för den rustika och robusta känslan och bryts av med en mörk tapet för att få den uppmärksamhet den förtjänar. Under trappan fanns det perfekta utrymmet för en garderob till ytterkläder som inte används för stunden. Den dörren fick en helkroppsspegel limmad på sig eftersom det var enda släta utrymmet. I det lilla utrymmet under trappan, fick Harry Potter flytta in;-). Och sen har vi ju så klart självaste trappan-  en av husets stoltheter och mitt skötebarn;-). Att den skulle bli kritvit liksom pärlsponten var en självklarhet. Vi ville att snickarglädjen i räcket och pelarna - och de gamla, härdade bräderna i trappstegen skulle få leva sitt eget liv, utan att vi favoriserade något inslag eller tvingade fram en visuell upplevelse som inte var naturlig för trappan.

 Och det var det här vi hade i vår vision.

Och det var det här vi hade i vår vision.

Entrén hade dubbla ytterdörrar med ett så kallat vindfång emellan, men de var varken isolerade eller speciellt säkra, så specialsnickeriet fick äran att tillverka nya, exakt likadana som de gamla, med speglar och överljus. Vi valde dock bort vindsfångskonstruktionen med dubbla dörrar… Det vi vill med vår entré, är att ge våra besökare (och oss själva så klart;-)) en wow-känsla men framförallt en känsla av ett gott mottagande, samtidigt som den ska hänga ihop med och spegla resten av huset och oss. En bukett fräscha blommor unnar vi vår entré varje vecka, det är liksom det minsta vi kan ge till något som varje dag, ger oss så mycket.

 Också lite inspiration till:-).

Också lite inspiration till:-).

Anna <3