EN HÄST FÖR SJÄLEN

1944, på en sensommardag, föddes en bonnapåg på den anrika släktgården i Vanstad. Han fick namnet Janne. Inte som ett smeknamn, utan som ett riktigt namn. Det låg väl bra i munnen när mor och far kallade. Janne växte upp, men till skillnad från traktens bönder, som ju födde upp kor och grisar, var Janne tokig i hästar. Så, det dröjde inte många år förrän hagarna var fulla av denna sortens kreatur. Men det var ju inte vilka kreatur eller hästar som helst! Det var de där omöjliga och bångstyriga hingstarna som ingen kunde tygla, som blev Jannes kall... 

Hagarna var fulla! Grusvägen upp till gården var full av hästtransporter! Kön ringlade sig lång av brunstiga ston skulle betäckas av Jannes hingstar. Magini och Martini, Jannes stoltheter och inregistrerade avelshingstar hade tagit dressyrvärlden med storm. Både de och deras avkommor skulle komma att rida in många fina priser med världseliten av ryttare på sina ryggar.

En jävligt kall februaridag 1989, valde Janne, att inte bara lämna sina älskade hästar, utan även fru, tre söner och allt som hade med livet att göra... En av sönerna är Jimmy. Kanske ingen tillfällighet att vi hamnat på Fredriksberg, som ju också är förknippat med fina hästar - om än arbetshästar. Kanske heller ingen tillfällighet att vi bor mitt i ett hästmecka. För även om Jannes brinnande intresse och kunskap för hästar inte gått vidare i rakt nedåtstigande led, så finns det ju i rötterna, djupt rotat i själen... Ibland bara vet man i hjärtat vad man behöver omge sig med för att må bra.

Jimmy och jag har länge suktat efter en vacker bronshäst, som stod i inredningsbutiken på Eklaholm. Så, under Allhelgonahelgen, när vi tänkte ännu lite extra på de döda, gjorde vi slag i saken och köpte den där hästen. Den har fått den allra finaste platsen på Fredriksberg, på den gröna kakelugnen i herrummet. Där står han, helgjuten i brons och på en platta av marmor, som en av Jannes ståtliga hingstar, som en symbol och ett hedrande av en stor man, hästuppfödare och pappa - vars kliv var för snabba och för stora för de betesängar, jordelivet kunde bistå med... 

Anna <3