DRÖMMEN OM FREDRIKSBERG!

En vältränad och driven murare, möter en kreativ och drömmande copywriter. På gymmet. Eftersom det var där vårt gemensamma träningsintresse upptog den mesta av fritidens timmar. Inte många tränar en fredagskväll, men det gjorde vi! Kaka söker maka! Två personers öden korsades och när tajmingen var rätt uppstod kärlek…

Efter några månader, började vi så smått prata hus och framtidsdrömmar. Jimmy var fast beslutet att som murare, bygga sitt eget hus. Nytt skulle det vara. Spikrakt och högblankt. Jag drömde om något helt annat… Som i Jimmys värld påminde om något med eldstad och kullerstensgolv;-)… hahaha. Så en dag, tog jag mod till mig och styrde bilen ut från stan efter ett träningspass. – Nu ska jag visa dig mitt drömhus, sa jag med goda förhoppningar om att mitt hemliga paradis skulle bli kärlek vid första ögonkastet även för min älskade, blivande make. Lite nervös var jag allt. Det är ju trots allt speciellt att visa upp en stor gammal förfallen herrgård, för någon som drömmer om ett sprillans nytt hus.

Jag stannade bilen. Vi klev av i tystnad. Jag kände tydligt att entusiasmen inte var på topp… hahaha. Vi gick runt. I tystnad. Efter en stund bröt Jimmy tystnaden och sa: - Och hur hade du tänkt värma upp detta?? Med en sådan där genomträngande, skeptisk och bestämd ton i rösten. – Eeehhh, värma upp? Ja, på något sätt, sa jag med en övertygelse som var lika borta som körsbären i trädet, som fåglarna smaskat i sig. – Det lät ju genomtänkt, sa Jimmy. Och mycket mer än så, blev inte vårt första gemensamma möte med Fredriksberg. Jag fick helt enkelt inse, att min dröm från 1997, var idiotisk och ogenomförbar…

Vi började titta på andra hus. Ett parhus från 20-talet, ett kedjehus från 70-talet, ett suterränghus från 60-talet, en gammal skånelänga strax utanför stan… o s v. Vi ritade egna hus och kollade upp tomter… Men inte någonstans kittlade det i magen. De här husen var ingenting för oss. Någonstans i allt detta, fann vi en gemensam nämnare: Vi ville inte ha ett hus som ”alla andra”, vi ville ha något annorlunda, något storslaget. Den här galna idén om storslaget, landade så småningom i att vi ville skapa ett ”Great Gatsby”. Hur knäppt var inte det? Hahaha…

Jag fortsatte att köra fel lite då och då och… Hoppsan, hamnade i Fredriksberg! Jag skulle bara hämta lite energi och passa på att ge huset kärlek;-). Helt förutsättningslöst. Jimmy började mjukna. Han började tänka. Fantisera. Kolla putsens status. Konstatera att: det här skulle jag kunna putsa om själv… Vi började drömma tillsammans, om Fredriksberg. Det var bara några ”små” hinder på vägen. 1. Det var inte till salu. 2. Vi pratar ett unikt hus på attraktiv mark, det skulle inte gå att lösa rent ekonomiskt. Men vad gör väl det? Att drömma är gratis.

Plötsligt en dag, damp det där mailet ner som jag en gång hoppades på när jag blev prenumerant på Fortifikationsverkets nyhetsmail om vilka fastigheter som ska säljas. Fredriksberg var ju sedan 1971 i Kronans ägor. Jag hoppade nog en meter rakt upp i stolen när jag läste rubriken på mailet som just landat i min inkorg: Försäljning av Fredriksbergs Gård. Plötsligt var problem nr 1 löst, men det tillkom genast ett nytt. Jag trodde jag hade stenkoll på fastigheten… hahaha… men icke – den skulle säljas som ett lantbruk med 70 HA mark. Alltså, 70 hektar mark!!! Neeeeej! Vi skulle aldrig kunna köpa 70 ha mark och vad skulle vi med den till?? Vi är ju inga bönder och inte intresserade av att bli det heller. Där sprack det, just som det börjat så bra. Nu pratar vi april månad, 2013. Visningen skulle vara den 25 augusti. I fyra månader skulle vi få vänta på att åtminstone en gång i vårt liv, få se Fredriksberg från insidan… För att sen försöka glömma och hitta något mer ”realistiskt”. Sommaren gick och det gjorde även vi, alltså gick;-). Vi promenerade från stan till Fredriksberg och konstaterade att avståndet till civilisationen var helt perfekt. Det var mycket som var perfekt. Allt, utom att det förmodligen inte kunde bli vårt…

Vår semester spenderade vi i Florida, men efter det, var det bara en lååååång väntan till den 25 augusti. Jag minns den morgonen. Den var så laddad för mig. När jag tänkte på att jag skulle få kliva in genom tröskeln, bara för att sen släppa taget om Fredriksberg och gå vidare, fick mig att vilja gråta… ja, jag vet – det låter helt sjukt;-). Men i 17 år, hade det stället varit mitt hemliga paradis. Och jag visste, att när det väl är sålt, kan jag ju så klart inte fortsätta ränna runt där… Vi peppade varandra med övertygelser om att när vi väl kommer in i herrgården, kommer vi inte längre vilja ha den. Den är förmodligen i mycket sämre skick än vad vi kan hantera… Fukten dryper säkert av väggarna… På långt avstånd såg vi hur många bilar som stod parkerade runt gården. Nä, vi var ju inte precis ensamma på visningen. Det pirrade i min mage, nästan så att jag trodde att den skulle vända sig ut och in. Vi valde att gå runt själv… Vi behövde ingen mäklare som visade vägen och berättade. Jag hade redan studerat sönder ritningarna och sett alla rum utifrån genom fönstren. Så det vi istället gjorde, var att gå runt och bestämma vilka rum vi skulle ha till vad. Ååååhhh älskling – här ska vi ha vår walk-in-closet… Med pardörrar!! Wow! Och här, i detta sovrum bygger vi ett nytt badrum!

I tre timmar gick vi runt i huset… Vi blev liksom aldrig färdiga med det. Och skicket, ja, tyvärr sa vi då, så var det BÄTTRE än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Tusan också. Vi hade accepterat ett mycket sämre skick och kanske hade då inte ALLA sett möjligheter i fastigheten och kanske då, skulle vi på någon vänster kunna köpa det… Men, suck, det var för bra! Det gick runt en man med en tumstock och mätte och skrev och ställde en massa frågor till mäklaren. Han tänkte köpa huset. Jag fick ont i magen och tänkte: vad gör du i vårt hus?? Går runt här och mäter!! Läskigt. Han tänkte precis som vi och många andra – förmodligen köper en bonde allt för att han vill ha marken och sen säljer han herrgården vidare. Det finns ju inga uthus kvar på gården, så att driva ett lantbruk härifrån kändes inte rimligt… Men, det skulle ju kunna finnas helt andra möjligheter också – att någon såg det som en investering, arrendera ut marken, och bo ståtligt själv… Ja, ett problem var det iaf! För VI var inte den bonden som skulle köpa 70 ha mark.

Till sist fick vi säga hejdå till Fredriksberg. Upprymda, men utan lösning… Tills morgonen efter, när jag vaknar med världens intuition. Ligg steget före, var det en röst inom mig som tydligt sa. Ligg steget före. Ligg steget före?? Jag satte mig genast med papper och penna och visste precis vad jag behövde göra – jag behövde ”bara” räkna ut vem som skulle köpa gården med mark. Det var det jag skulle göra. Ta reda på det! Kändes som en omöjlig uppgift, samtidigt som jag visste att det var lösningen. Tre potentiella köpare kom jag fram till att det fanns! Fråga mig inte hur jag fick fram dem… Jag luskade lite, gissade lite och tänkte lite logiskt (fast mest ologiskt;-) hahaha. När jag tittade på dessa tre kandidater som själv helt ovetandes stod som potentiella köpare av Fredriksberg på mitt papper, insåg jag, att till ett av ställena hade jag en mycket, pytteliten, mikroskopisk ingång… Men trots allt, det var en ingång!! Hur skulle vi kunna använda den på bästa sätt? På något vis måste jag presentera våra tankar om Fredriksberg. På något sätt måste denna godsägare få en logisk förklaring till varför jag tror att just DE ska köpa Fredriksberg.

Jag ville sköta det snyggt. Jag ville inte ringa. Jag ville ge mottagaren en chans att begrunda mina tankar, innan han behövde bemöta mig. Jag hittade en mailadress. Hoppades att den var aktuell. Hoppades att han ö h t läste sin mail. Men hoppades inte på svar. Men att i detta läge, inte göra vad man kan, är direkt korkat. Jag och Jimmy var överens om att det var bättre att kunna säga: Vi gjorde allt som stod i vår makt, men det blev inte… Det var inte menat för oss. – Än som att älta för resten av sitt liv att vi borde gjort si eller så. Nä, det alternativet var inget för oss. Så, sagt och gjort – ett mycket genomtänkt, trevligt och så icke-påfluget mail, som det bara går i ett läge där man ska berätta om en framtida affär till någon som kanske både är ovetande och okänd för en – sändes iväg. Det var en eftermiddag. Det blev mycket kaffe den dagen. Jag läste mailet om och om igen, fast det var skickat… hahaha… jag var tvungen att försäkra mig 100 gånger om att det inte på något sätt i världen kunde upplevas stötande.

Där låg det. Svaret. I inkorgen. På morgonen när jag kom till jobb. Herre Gud! Vi har fått svar! Jag hämtade en kopp kaffe. Laddade. Tänkte – vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag öppnar mailet och får läsa: Lägg dig inte i våra affärer. Adjö. Okej, då förlikar jag mig med det då… Men vi fick iaf svar. Och vi gjorde vad vi kunde. ”Hej Anna, vad roligt att ni tycker om Fredriksberg. Det gör vi också. Det tillhörde en gång i tiden min farmor och farfar, men det visste du säkert redan…” Oj, vilket mjuk och trevlig ton – nu visste jag iaf med säkerhet, att jag inte skulle bli utskälld!! I slutet på mailet stod det magiska: ” Du är helt rätt på det, vi har för avsikt att försöka köpa tillbaka Fredriksberg och sluta cirkeln”. Och till sist stod det jag trodde att jag aldrig skulle få läsa: ”Vi har inga planer för huset, kom med ett bud”. Jag trodde jag skulle svimma! Herre Gud, vad har jag dragit igång?? En av de sista gångerna som jag och Jimmy besökte Fredriksberg innan själva visningen, sa han till mig: Om du ordnar ett pris som gör det lösbart för oss, så ska jag renovera det! Japp. Det var där vi stod nu. Jag skulle bara fixa en prislapp som var lösbar för oss, sen var vi nästan i hamn. Jag visste vad vi kunde betala, med tanke på vad vi också visste att vi behövde stoppa in i kåken för att få den som vi ville ha den. Vi visste att vi skulle erbjuda en summa som var långt under vad det var värt för oss…

Tre dagar senare skrev vi ett kontrakt, självklart preliminärt eftersom budgivningen inte ens startat. Men vi hade en överenskommelse med godset som åtminstone skulle göra vad DE kunde, för att köpa Fredriksberg. Det kändes helt overkligt och magiskt. Underbart. Men än var det inte över. Budgivningen var seg och långdragen. Priset stack iväg. Vi visste inte vem som ledde. Vi kunde bara hålla tummarna och hoppas. Budgivningen avslutades. Vi hade ingen aning om vem som vunnit. Riktigt läskigt. Efter några dagar kom samtalet. ”Vi vann! Nu kan vi gå vidare med vår överenskommelse”. Alltså, förstå känslan. Vi hade köpt Fredriksberg!! Extas och eufori – släng er i väggen, nu pratar vi riktig lycka. Vi hade gjort en helt omöjlig affär, möjlig. Nu gick det fort, tre veckor senare, den 31 oktober 2013, vred vi om nyckeln till Fredriksberg, kavlade upp skjortärmarna och började jobba…

Anna <3

 De gamla vackra originalritningarna har vi i tryggt förvar...

De gamla vackra originalritningarna har vi i tryggt förvar...