NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 8

Livet är bra spännande ibland. Här står vi med vårt livs kontrakt i våra händer och den enda bank vi känner och är kända på säger nej. Då kan man hålla sig för skratt. Livets prövningar. Hur tuffa är vi egentligen? När marken under oss skakar... Vilka är vi då? Att leda när allt går bra är en baggis, det kan vem som helst. Det är i motgångarna som våra förmågor testas. Och vi har i princip alltid bara två val - oavsett vilken situation vi ställs inför. Ja, faktiskt, vilken prövning du än ställs inför i livet, så har du två val: besegra eller besegras! I hela mitt liv har jag varit en krigare. Inte f*n tänkte jag lägga mig ner och "dö" nu. Nä du "livet", så lätt faller jag inte!

När man hamnar i sådana här situationer gäller det att ta ett kliv tillbaka, skaffa sig lite distans och titta på situationen utifrån, på lite håll. Jag brukar kliva in i mitt "örnperspektiv" när jag är för känslomässigt involverad i något som jag möter motstånd i. Då breder jag ut mina stora örnvingar och "flyger upp" så att jag på lite lagom avstånd kan titta på situationen utifrån ett fågelperspektiv och få med hela bilden. För om vi stannar kvar mitt i kärnan av den känsloladdade situationen, kan vi inte tänka vare sig klart eller rationellt. När vi befinner oss mitt i stormen, är det lätt att vi hamnar i en offerroll... Börjar skylla på andra, på omständigheter o s v. Men oavsett vilken situation vi hamnar i, i livet, så är vi alltid personligen ansvariga för hur vi tar oss ur den - oavsett om vi väljer att vara vinnare eller förlorare.

När jag tittade på hela situationen som en örn, var det helt solklart - affären skulle genomföras! Att snubbla på målsnöret var varken ett alternativ eller meningen. När jag tittade på situationen ur ett större perspektiv, kunde jag konstatera att vi behövde en bank som var samarbetsvilliga (med facit i hand gav vår nuvarande bank bilden av att vara lite bakåtsträvande, som förstod våra kommande behov och som inte var rädda. Någon som vågade lita på upplägget. Kanske var det smart, att prata med den bank som Olof Bengtsson var kund i... Varför då? Jo, för de kände redan till affären. Man behöver inte göra det svårare än vad det är! Vet du... Ja, jag pratar med dig;-). Nästa gång du stöter på ett hinder i ditt liv (ja, det kommer att ske igen;-)), prova att leta efter en lösning nära dig. I princip är det alltid så, att lösningen finns bakom nästa hörn - men många gånger är vi så upptagna med att försöka se den långt bort i horisonten, så vi missar att vi redan har den inom räckhåll.

Och visst ville Handelsbanken i Ystad ha oss som kunder! Det kändes som det mest självklara i världen. De kände redan till köpet mellan Fortverket och Bengtsson´s och visste att de i sin tur, hade köpare till huset... Oavsett om du köper ett stort eller litet renoveringsobjekt, så se till att din bank är samarbetsvillig från början, att de är öppna för att saker och ting kan förändras på resans gång. För oss är Handelsbanken inte bara ett företag som vi är kunder i, för oss är de nära samarbetspartners. Viktigt.

Sen gick allting väldigt fort. Från att vi i flera månader bara gått och väntat och väntat på att först, affären skulle gå i lås och sedan på att vi skulle få tillgång till huset. Rent formellt, skulle det dröja ett tag innan vi stod som ägare eftersom fastigheten skulle styckas av och det vet ni ju alla, att det kan ta sin lilla tid... 6-12 månader. Men tiden var knapp. Det gick mot vinter och huset stod ouppvärmt. Så, att vi skulle få komma till och sätta igång renoveringen fanns det inga tveksamheter kring. Återigen här - viktigt med nära samarbete med banken, eftersom du inte kan belåna en fastighet du inte äger. Och framförallt - ett nära och bra samarbete med säljaren...

Olof fick nycklarna till Fredriksberg av Fortifikationsverket vid lunchtid den 31 oktober. Han hade inte varit inne i huset sedan han var barn och hand farmor och farfar ägde gården. Han ägnade eftermiddagen i huset tillsammans med sin fru Birgit, återupplevde gamla minnen och slöt cirkeln. På kvällen hämtade vi nycklarna och vred om låset, som stolta ägare till Fredriksberg. Även för oss var en cirkel sluten. Detta var ett tydligt bevis på att ALLT är möjligt. Allt man drömmer om kan man faktiskt förverkliga. Tillit. Tålamod. Tajming. 

Vi tände upp huset med hjälp av de taklampor som lämnats kvar i salongerna. Det var stort. Shit vad stort det var! Vi gick runt i huset och bara skrattade... Herre Gud, är det sant? Är detta vårt?? Som vi längtat... Vi visste vilket jobb vi hade framför oss men vi var så taggade på att få komma igång. Vi ville bara att det skulle bli lördag morgon och ljust, så vi kunde åka tillbaka - arbetsklädda och med bilen full av verktyg. Vi hade en plan. Vi visste att det skulle gå undan när vi satte fart. Att få huset tätt, torrt och varmt var prio ett! Tätt från ohyra och fukt. Det fanns fina små hål både här och var;-). Det var Jimmys första uppdrag - att se till att det inte fanns hål som inte skulle vara där - inte någonstans. Det blev mycket att laga. Trots att vi gick in i november, så hade vi vädret på vår sida. Vi fick de veckorna vi behövde innan det blev för kallt för att putsa, så att huset blev tätt. Men det var kort med pauser för att hinna. Den enda pausen vi egentligen hade, var livet. Det livet vi hade levt fram tills vi hade nycklarna i vår hand - fick hamna på paus. Men det visste vi. Och det var vi beredda på och hade planerat för.

Mitt första uppdrag var att gå runt i hela huset och med kamera dokumentera alla rum, skrymslen och vrår. Det är så viktigt att göra! För den möjligheten kommer verkligen aldrig tillbaka. Men det är lätt att glömma eller strunta i för att man är så ivrig att komma igång, samtidigt som man kanske tycker att det ändå är så fult nu... Men du ångrar dig om du inte gör det!! Du kan aldrig ta för många bilder under en renovering. Trots att vi har tusentals bilder, kan jag ändå känna att jag saknar vissa när jag går igenom dem... Men kameran fick snabbt bytas ut mot en murhammare. Det var helt sjukt mycket bom i väggarna. Så, för att det skulle bli lite effektivt, gick jag före och knackade ner och Jimmy gick efter och putsade. Skithögen utanför huset växte monstruöst för varje dag som gick. Ton efter ton av gammalt, uttjänt byggmaterial och sådant som inte hörde till huset som plastmattor, masonit o s v bars ut ur huset. De fyra första veckorna tappade jag sju kilo i vikt av allt slit... hahaha. Men det var längesedan de kom tillbaka;-).

Huset började bli kallt. Vi hade varken värme, vatten eller fungerande toalett. Varje dag vi körde till huset, fyllde vi bilen med stora dunkar med vatten. Ibland räckte det i två timmar och jag fick släppa allt jag hade för mina händer och kasta mig i bilen och köra till stan och fylla på dunkarna. Vattnet var ju helt avgörande för Jimmys framfart med putsningen. Anledningen till att vi inte kunde sätta på vattnet i huset, var att vi visste att det fanns sönderfrusna vattenledningar. Dessa var vi tvungna att lokalisera och åtgärda först. Och i ett byggnad på 600 kvm och med den omfattande renovering vi skulle göra, så kan man inte bara titta på varje sak för sig - man måste se allt ur ett helhetsperspektiv. Om vi gör så här - hur påverkar det då där? Sådana frågor brottades vi med hela tiden. Samtidigt som vi var tvungna att komma framåt. Temperaturen sjönk i huset, samtidigt som fukten per automatik på stiger. Det blir rått! När vi knappt längre ens kunde jobba oss varma, då kände vi att tiden var knapp. Huset behövde värme...

Fortsättning följer.

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 7

Det är tisdag morgon. Klockan är inte ens åtta och jag är redan på plats på jobb och sitter vid mitt skrivbord i det stora kontorslandskapet och njuter av dagens första kopp kaffe. Allting gick så fort den morgonen. Ni vet, när något "hänger i luften". En diffus känsla av att något otroligt spännande håller på att ske. Men med en helt oviss utgång. Minst sagt - skräckblandad förtjusning! Jag gick ju och la mig kvällen innan med vetskapen om att jag skickat ett mejl till Olof Bengtsson. Jag tog mig igenom nattsömnen, med vetskapen om att jag skickat det där mejlet. Och jag vaknade på morgonen, med det i tankarna... Olof Bengtsson alltså. Ja, jag gjorde det på riktigt! Jag skickade alltså iväg det där mejlet som vid läsning säkert upplevdes mer som en saga, snarare än ett regelrätt affärsförslag... Hahaha... Ja, så var det och så skulle det vara - för Fredriksberg för mig, har alltid varit som en saga. En saga som jag skrivit ett litet kapitel på då och då - men som aldrig tycks få något slut;-) och bra är det, så länge slutet inte kan formuleras så som det ska vara i en klassisk saga, lyckligt...

Jag hade ingen direkt övertygelse om att Olof Bengtsson skulle svara mig. Och om han gjorde det, hade jag ingen direkt övertygelse om att svaret skulle komma snabbt, vara positivt eller ens leda till en dialog. För mig handlade allting om att följa min instinkt, min intuition och bara göra allt som stod i min makt för att slippa sitta som gammal tant och undra: varför testade jag inte? Varför ställde jag inte den där obekväma frågan? Varför följde jag inte min dröm och min intuition? Nej, då tänkte jag, att det är mycket bättre att eventuellt tvingas gå vidare med vetskapen om att jag gjorde allt som stod i min makt - men det räckte inte. Det var inte meningen. Något annat väntade. Det var med den inställningen jag skickade mejlet till Olof Bengtsson. En i mina ögon högt respekterad man som gärna köpte fastigheter, men inte sålde...

Jag öppnar inkorgen. Mitt hjärta börjar slå hårt och fort. Herre Gud! Alltså shit. Jag har fått svar!! Alltså, Olof Bengtsson har svarat mig. Jag brukar bara dricka en kopp kaffe på morgonen, men den här morgonen krävde två. Minst. Jag minns inte promenaden till och från köket där kaffemaskinen stod. Jag var förmodligen så upprymd av alla de tänkbara svar som kunde finnas i det där mejlet, så den promenaden på si sådär sex minuter fram och tillbaka - var bara en transportsträcka mellan dåtid och framtid. För någonstans inom mig visste jag, att det mejlet också kunde förändra framtiden - fullständigt. 

Det var knappt jag vågade öppna det. Och i samma stund som jag gjorde det, insåg jag, att oavsett hur texten löd, så var detta att magiskt ögonblick.

"Hej Anna!

Vad roligt att du tycker om Fredriksberg. Det gör vi också. Det har en gång varit min farmor och farfars, men det vet du säkert redan. Vi har för avsikt att köpa tillbaka Fredriksberg och sluta cirkeln och har inga planer för huset. Lägg ni ett bud.

Hälsningar

Olof Bengtsson".

Ungefär så... Nästan ordagrant. Om mitt hjärta slog hårt och fort innan jag började läsa, så förstår ni att jag just nu hamnade i någon slags eufori!! VAD HADE JAG DRAGIT IGÅNG?? Och att det varit i Olof Bengtssons familjs ägor tidigare, hade jag ingen aning om. Men med tanke på hur mitt mejl till Olof var formulerat, så trodde han säkert att jag visste ALLT... hahaha. Men egentligen visste jag ingenting. Det enda jag visste var vad min intuition berättade för mig. Och det var utifrån det, jag hade skrivit till Olof. Jag tror att jag tjoade till ganska högt, i det öppna kontorslandskapet. Rakt framför mig satt Katarina och undrade vad som hände. Jag var tvungen att berätta. Detta var ju bara helt sjukt häftigt! Jag ringde först till Jimmy och berättade vad Olof skrivit och sen drog jag in Katarina i ett våra samtalsrum och stängde dörren. En stund senare svarade jag glatt Olof. Jag förstod ju inte riktigt hur han menade med "lägg ett bud" - för vi kunde ju inte göra det till säljaren, Fortifikationsverket, de ville ju bara ha bud på hela fastigheten. Och jag ville inte i detta skedet heller "göra bort mig" inför Olof - så jag tänkte, att det är bäst att han får styra upp det och berätta hur han vill att vi går tillväga.

Som ni säkert förstår, blev det inte mycket gjort på kontoret den dagen. För det tog inte någon lång stund, innan de flesta på kontoret var involverade i detta otroliga som skulle kunna ske. Fast vi hade ju ett litet dilemma... Köpeskillingen. Den hade vi ju inte diskuterat. Än. Och kanske var det så, att vi var många miljoner ifrån varandra. Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksberg. Men vi hade ingen som helst aning om vad Olof tyckte det var värt. Sen hade vi ju ett litet bekymmer till. Bengtsson kanske inte var den ende som ville köpa Fredriksberg... Budgivningen skulle starta om några dagar och då skulle det visa sig att det fanns, inte mindre än tio intressenter och budgivare. Men än var vi inte där. Just nu skulle vi "komma med ett bud". Vi hade räknat och räknat och mest baklänges;-). Vi visste vad vi kunde betala för Fredriksbergs, just för att vi hade räknat baklänges. Vi visste vad vi kunde tänka oss att ha i lån, när huset var färdigrenoverat och vi visste på ett ungefär vilka investeringar huset krävde. Vi visste också att vi behövde ha ett utrymme för så kallade "överraskningar". Så, när vi räknade baklänges från färdigt hus minus investeringar och eventuella risker, så landade vi på 1,5 miljoner. Vi visste att det var lite. Kanske till och med ett skambud. Men det var det vi kunde erbjuda. Det fick bära eller brista.

Jag minns det så tydligt i telefonsamtalet med Olofs son Erik, vi hade snackat lite hit och dit om Fredriksberg och våra planer för det. Ett otroligt trevligt och givande samtal, men där jag hela tiden bävade för frågan om priset - och känslan när han frågar mig: "Och vad är det värt för er?" Aldrig någonsin skulle jag komma på tanken att prata ner Fredriksberg, få dem att tro att det var ett ruckel i våra ögon - så som säkert många försöker med för att få ner ett pris på en fastighet. Nä - jag var så ärlig som jag bara kunde vara - och det fanns bara ett svar på den frågan och det fick han utan omsvep. - "Vad huset är värt för oss och vad vi kan betala är två vitt skilda saker..." Men utan att blinka, utan att vända frågan ett par varv, utan att be att få återkomma så blev svaret: Det låter rimligt, när kan ni skriva kontrakt?

Varken jag eller Jimmy kunde riktigt förstå vad som höll på att hända. Vi gick in i något slags lyckorus och "fan ta den" som tänkte ta det ifrån oss;-) hahaha. Plötsligt kändes det som att "det som egentligen var en omöjlig affär, blev den enklaste vi någonsin gjort". Två dagar senare, satt vi tillsammans med Olof och Erik Bengtsson i deras fina kontorslokal på Karlsfält och ritade tomtgränser och skrev kontrakt. Förvisso ett preliminärt sådant eftersom budgivningen skulle vinnas också;-). och den hade fortfarande inte startat... Så, det var ju bara den "lilla" detaljen också, att de skulle vinna den stundande budgivningen. 

Jag ringde banken. Det var egentligen bara en formalitet. Både jag och Jimmy hade varit kunder i denna bank i många år, så de kände oss väl och visste att vi letade hus. Och jag riktigt "hörde" hur de skulle bli glatt överraskade när jag berättade att vi "nästan" eller snart köpt en herrgård på 600 kvm med drygt 6 000 kvm parktomt, strax utanför Ystad, nära till havet - för bara 1,5 miljoner. Jag riktigt föreställde mig hur de skulle förstå vilken jäkla bra affär det var och att fastigheten egentligen var värd mycket mer. Jag förväntade mig att det samtalet skulle vara snabbt och lätt avklarat. Jag tänkte rent utav att VI måste vara riktigt bra kunder till den banken. Att de måste vara stolta över att få vara bank i en sådan spännande, annorlunda och lyckad affär. Men där drogs rullgardinen ner. Vi fick nej. Alltså, banken, vår bank som vi varit kunder i, i många år. De sa nej. NEJ. NEJ. NEJ. Jag var chockad! De förstod inte alls. De ansåg att det var en riskaffär och de lånade inte ut pengar till riskaffärer... Alltså riskaffär?? Kom igen! Huset skulle kunna säljas som det stod för åtminstone 2,5 miljoner. Men dörren var stängd. Till den enda banken som kände oss. Snyggt jobbat! Vad fan gör vi nu?? Vi står med ett kontrakt som är värt guld och vi har inte pengar ens till pappret som avtalet är skrivet på;-). Men vet ni vad?? Sånt triggar mig. Människor som försöker sätta käppar i hjulet, människor som försöker stoppa mig från att förverkliga mina drömmar - de triggar mig till att lyckas ännu mer, ännu större och ännu bättre. Så stort tack till dem!! De är förlorare och hör inte hemma på en vinnares planhalva. I ett sådant här läge, är det viktigt att inte sänka sig själv! Herre Gud - det finns fler banker. Banker som skulle göra allt för att få ha oss som kunder. Banker som skulle se potentialen! Den här möjligheten, att få köpa Fredriksberg för 1,5 miljoner - den skulle ingen i hela världen få sumpa för oss. Om jag så skulle sälja allt jag ägde och hade och skrapa ihop pengarna kontant, så skulle affären genomföras! Punkt.

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR DEL 6

Ni vet den där känslan av att man "bara vet". Bara vet hur något ska lösas. Den är magisk. För i den känslan är allt möjligt. I den känslan finns inga hinder. Den övertygande känslan vaknade jag med den där måndagsmorgonen. Dagen efter vår tretimmars rundvandring på Fredriksberg. Rundvandringen som var en visning där en massa människor gick runt med tumstock, papper och penna och rent ut sagt planerade för att flytta in... i MITT hus.

Jag visste vad jag behövde göra. Jag visste inte hur det skulle gå till. Bara ATT det skulle gå till. Jag satte mig vid mitt svarta matbord i min fyrarumslägenhet i centrala Ystad. En lägenhet som bara skulle vara en tillfällig lösning (blev fem år;-)) vid en tidpunkt i livet när en billig lägenhet i stan var en riktigt bra lösning. Att det ganska så snart visade sig att det regnade in genom taket i min vindsvåning, var inget jag varken önskat eller kalkylerat med. Men ärligt talat. Just då. Precis där jag befann mig i livet då, så blev detta otroligt bra. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade verkligen sämsta ekonomin "ever" genom att jag försökte driva på med ett företag som jag inte längre brann för. Det går inte. Då sinar uppdragen ganska snabbt. Så en rejäl hyressänkning gav mig precis det utrymme jag behövde, just då. För att få ett andningshål och ta tag i "livet". Men det var då det! Den här måndagen var taket fixar för längesedan, precis som min ekonomi. Den här dagen kan säkert räknas in bland "viktiga och avgörande dagar i livet". Men det visste jag inte då. Jag bara visste att jag var tvungen att göra det min intuition bad mig om. För om det är något livet lärt mig, så är det att lyssna på min intuition!

Det gjorde jag. Ordagrant. Och satte mig med papper och penna och började kartlägga traktens bönder. Det min intuition sa till mig var: LIGG STEGET FÖRE. Vänta inte tills du vet vem som köpt Fredriksberg och försök köpa loss herrgården då. Nä, räkna istället ut VEM som kommer att köpa och kontakta den personen INNAN budgivningen startar. Ja, ni hör ju själv hur tokigt det låter: räkna ut innan vem som ska köpa... Vem f*n kan räkna ut det?? Och hur skulle ett sånt samtal låta?!

- Ja hej, som jag förstår det via min intuition, så kommer du köpa Fredriksberg. Eeehhh... Ja precis, min intuition sa det och nu undrar jag om vi kan göra en deal?

Alltså har man inte fått en lur i örat förr, så lär man ju få det under ett sådant här samtal och sen får man förmodligen gå under jorden för ryktet om att en galning går lös kommer spridas fortare än blixtens hastighet... hahaha. Men en sak i taget. Hur samtalet skulle gå till var inte viktigt just nu. Nu skulle jag "bara" räkna ut vem köparen skulle bli. Fokus. När jag satt där med mitt kollegieblock med randigt papper och en kulspetspenna, så kändes allt väldigt logiskt. Jag kunde gissa att slutpriset förmodligen skulle landa på en femton millar. Det betydde att det behövde vara ett av de större godsen eller gårdarna, för att klara av investeringen. I de 70 hektaren ingick det en del skog samt en del mark som krävde lite omsorg för att kunna ge riktigt goda skördar - alltså krävdes det en köpare som var lite innovativ, kreativ och som ville växa. Det var också riktigt bra om den bonden redan idag hade mark som angränsade till den nya marken. Logiskt. Köparen behövde "flis", ett innovativt tänkande och angränsande mark. Enligt min kalkyl, som skapades med lite snabb research och efterforskning, så kom jag fram till att det fanns tre potentiella köpare. Enligt ett reportage i Ystads Allehanda, så skulle ett äldre par från norra Sverige köpa stället - men det trodde jag inte ett dugg på. De var inte en av mina kandidater. Nä, jag var övertygad om att sanningen fanns mycket närmre än så...

Jag satt och tittade på mitt papper, med tre potentiella köpare inringade. En av dem stack ut lite mer i mina ögon. Av en enda anledning. Jag hade en ingång. En ytterst pytteliten igång, men iallafall en ingång. Det är alltid mycket enklare att kontakta någon om det finns en gemensam nämnare eller möjligtvis en gemensam bekant. Under några år bodde mina föräldrar i ett litet hus, mitt emot Karlsfält. Mamma och pappa pratade alltid så gott om paret som bodde där, i den vackra slottsliknande byggnaden. Det kunde inte vara en slump! Det kunde det bara inte vara. Det fanns en mening med detta. Det var helt enkelt Karlsfält som var köparen. Det var iallafall vad min intuition sa. Men hur fasen berättar jag det för Olof? Hur berättar jag för honom att han ska köpa Fredriksberg...hahaha. Skulle jag ringa honom? Nej, att ringa i ett sådant ärende kändes inte bra. Jag ville ge honom utrymme att förstå mina tankar och idéer innan han överhuvud taget skulle behöva svara mig. Jag skulle skriva ett brev! Och ännu bättre, ett mail. Hade han någon mailadress? Hur skulle jag få tag på den? Enkelt - så klart, ett innovativt företag använder modern teknik. De har så klart en hemsida och där stod hans mail. Men läser han mail då? Jag var tvungen att chansa. Det var den vägen som kändes mest rätt. I ett mail kan man uttrycka sig ordentligt, men det känns inte lika tungt och formellt som ett brev på posten.

Jag satte mig och började skriva. Jag bestämde mig direkt för att vara helt öppen och ärlig. Ville inte konstla till det. Jag skrev från hjärtat. Det blev ett långt, hjärtligt och trevligt mail. Jag berättade vem jag, vilka gemensamma nämnare vi hade i mina föräldrar, deras f.d. grannar. Jag berättade om min dröm om Fredriksberg och hur jag en gång hittade det stället. Jag berättade om mina och Jimmys planer. Vad vi ville göra med huset. Hur vi ville leva där. Jag berättade vad jag trodde om deras verksamhet och att det kändes logiskt att de, som hade angränsande mark och i mina ögon uppfattades som ett innovativt och växande företag, ville köpa även detta. Jag avslutade mailet med att be om ursäkt för min framfusighet... 

Jag läste igenom mailet många gånger innan jag skickade det. Just då, kändes det som något av det största jag gjort i livet. Jag ville absolut inte att det skulle upplevas som stötande. Jag ville heller inte uppfattas som en person som inkräktade i deras planer eller lade mig i deras affärer. Jag ville bara upplevas som en person som hade en dröm och som var passionerat förälskad i ett hus som jag trodde att de på något sätt hade ett intresse i. Jag tryckte på knappen. Send. Mailat var iväg. Nu fanns det ingen återvändo. Bara att vänta och se om jag skulle få något svar...

Fortsättning följer.

En bild på Fredriksberg från 1906. 

En bild på Fredriksberg från 1906. 

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... Del 5

Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen! Det där mailet som jag i flera månader visualiserat skulle dimpa ner, låg där plötsligt, i min inkorg... Hjärtat dunkade hårt och snabbt. Herre Gud, är det sant? Under en längre tid hade en rutin eller kanske snarare ritual, befästs hos mig, som jag varje kväll jag lagt mig, utförde. Jag hade skapat en film i huvudet kring hur det var att leva på Fredriksberg. Hur det skulle se ut när vi renoverat och inrett. Hur det skulle vara att duka upp matsalen. Hur kläderna skulle hänga i vår walk-in-closet. Känslan att gå runt i trädgården och veta att jag inte längre var en inkräktare... Denna film "spelade" jag upp varje kväll, innan jag somnade. Jag föreställde mig också vad det skulle stå i det där mailet som Fortifikationsverket skulle skicka. Mailet som skulle berätta att Fredriksberg var till salu.

På Fortverkets hemsida finns en prenumerationstjänst. Den innebär att man får ett mail lite då och då som berättar vilka av deras fastigheter som ska ut till försäljning. Självklart var jag prenumerant av denna tjänst! Jag ville inte missa en dag av information kring vad som skulle hända med Fredriksberg, när den där handläggningstiden var till ända. Det där som skulle ta ett år, tog två. När mailet kom, hade det gått ganska exakt två år sedan mitt senaste samtal med Fortverket, där de berättade att kontraktet med militären var uppsagt, Fredriksberg skulle säljas och handläggningstiden skulle ta ett år. Ett år, blev som sagt två.

Jag läste rubriken flera gånger innan jag öppnade mailet. Den löd ungefär så här: JORDBRUKSFASTIGHET FREDRIKSBERG 53:2 MED STOR MANGÅRDSBYGGNAD TILL SALU

Jag visste direkt! Det var dags att ta nästa kliv. Tajmingen kändes så jäkla rätt. Jag och Jimmy var redo. Allt var rätt. Förutom en "liten" detalj, som jag överhuvudtaget inte sett komma. Inte alls. Och som förmodligen skulle ställa till det. Som kanske skulle bli avgörande för att vi inte skulle kunna vara med i någon budgivning överhuvudtaget. Jag blev bestört när jag upptäckte det. Mitt dumma nöt! Att jag inte förstått det!! I alla år, hade jag bara tänkt och planerat för att det var en herrgård med en stor parkträdgård - det var ju liksom det jag visualiserade. Det var ju det vi skulle bo med och i... Men så var ju inte verkligheten. Verkligheten var den, att Fredriksbergs Gård, verkligen var en gård, en lantbruksfastighet med 70 HA mark. Alltså, 70 HA mark!! Nu blev det lite kortslutning i min hjärna. Hur skulle det gå till? Jag räknade lite snabbt i huvudet och kom fram till att köpeskillingen förmodligen skulle landa på runt 15 miljoner.

- Hej banken! Visst minns ni oss? Ja, precis, vi ja som har ett ganska så blygsamt sparkonto, mmm... Jo, vi skulle vilja köpa ett litet hus med en liten trädgård strax utanför stan, ja det är dags att lämna lägenheten i stan nu. Och ja, den kostar 15 miljoner, för det ingår ju lite mark och sånt. Nä, vi är inte lantbrukare och kan ingenting om sånt. Kan vi låna det?

Alltså, jag låg dubbel av skratt när jag tänkte på hur en sådan konversation skulle kunna låta. Det var alltså inte att tänka på! F*n också. Hur kunde det bli så? Hela grejen blev ju liksom något annat nu... En lantbruksfastighet. Några negativa tankar fick lov att komma fram, i några minuter, sen fastnade jag i allt bifogat material. Jag lusläste ALL info, hela prospektet som var på kanske 20 sidor. Jag studerade ritningarna på huset mycket noggrant. Jag hade en aning om nedanvåningen men inte en susning om hur ovanvåningen kunde se ut. Var den inredd? Hur många rum i så fall? Alltså, att få sitta med en planritning som jag såg var mycket gammal, kanske i original, var som att befinna sig i himmelriket. Och jag kan säga, Fredriksberg blev inte MINDRE intressant när jag plöjde igenom salonger, rum i fil, herrum, serveringsgång och, inte minst, fick se att två tredjedelar av ovanvåningen var inredd och hör och häpna - där uppe stod ytterligare tre kakelugnar. Huset hade alltså totalt fem kakelugnar. Rummen var 18 till antalet och med hjälp av de mått som stod specificerade i en del av prospektet, räknade jag fram en boyta på 500 kvm och ytterligare 100 kvm som var oinredda. Totalt var huset alltså på 600 kvm.

Det var en kittlande tanke och känsla som for genom kroppen när jag messade Jimmy och berättade att NUUUU var Fredriksberg till salu. Han svarade lite försiktigt att det förmodligen skulle bli extremt dyrt och att vi inte skulle ha en chans. Men vi bestämde oss iallafall för att gå på visningen. Ja, det var ju det minsta man kunde begära - att efter 17 år åtminstone få uppleva huset från insidan EN gång i sitt liv. Detta var i april 2013. Visningen var den 25 augusti. Nästan hela sommaren skulle alltså passera innan det var dags. Det kändes som en evighet fram i tiden.

Plötsligt var de igenspikade fönstren inte det längre. Man hade fixat lite inför försäljningen. Fan också. Nu såg huset lite för bra ut... Vi hade ju accepterat det dåliga skicket med igenspikade fönster o s v. Men nu var det en ståtlig byggnad som inte alls såg så dålig ut... Hmmm... Det försämrade läget ytterligare för oss. Alltså rent ur ett köpperspektiv. Ju bättre huset såg ut, desto fler intressenter och desto högre köpeskilling. Logiskt. Vår övertygelse om att vi VILLE köpa Fredriksberg blev dock bara ännu större. Möjligheterna växte och även vår kärlek till platsen. För att få tiden att gå fram till visning, blev våra besök fler och tätare. Vi verkligen planerade för en renovering. Och det där med uppvärmning var ju en stor grej, och något som faktiskt också var direkt avgörande för huruvida vi skulle ha råd att bo i huset. Sagt och gjort! Här gäller det att ligga steget före. Jag lever efter devisen: hellre vara förberedd på tillfället och att det inte kommer, än att det kommer och jag inte är förberedd.

Jag började undersöka alternativ till olika uppvärmningssystem. Nu visste vi ju att det fanns ett vattenburet system och en oljepanna. Vi visste också storleken på huset. Jag minns så väl när jag ringde IVT:s säljare i Ystad och började fråga lite kring deras pannor och vad som krävdes för ett hus på 600 kvm. Han ville så klart veta var huset låg eftersom det avgjorde om det var bäst med jordvärme eller bergvärme. Jag berättade vilket hus det gällde. Han började skratta i telefon och sa ungefär: eehhh, ja ja, men du ska ju kunna köpa det också. Jag riktigt hörde hur hans tankar gick och att han trodde jag var helt galen som verkligen trodde att det var lönt för mig att kolla upp hur jag bäst skulle värma upp huset. Men eftersom jag inte gav mig, blev han till slut tvungen att svara mig seriöst - och med det svaret blev jag ännu mer övertygad om att vi skulle ro i land driften.

Det fanns också information i prospektet som fick mig att bli lite konfunderad. Det stod att fastigheten hade kommunalt avlopp, vilket för mig verkade helt otroligt - att en fastighet som ligger fritt, 7 km utanför stan och med 2 km till närmsta by, skulle ha kommunalt avlopp... Det verkade så otroligt så jag bestämde mig för att ringa Fortifikationsverket och fråga kring detta. Även där blev jag bemött ungefär som att: räkna inte med att DU kommer köpa denna fastighet. Vem tror du att du är, lilla gumman... typ. (Det skulle komma att kosta den personen 250 000: - lite senare;-), men det återkommer jag till. Att försöka "sätta sig" på mig kan bli dyrt, hahaha). I vilket fall som helst så blev JAG ifrågasatt hur jag överhuvudtaget kunde ifrågasätta prospektet och hur jag överhuvudtaget kunde tro att där INTE skulle vara ett kommunalt avlopp... Två gånger ringde jag dit, bad dem dubbelkolla infon och båda gångerna fick jag till svar att avloppet var kommunalt. Okej, då är det väl det då... Det hade egentligen inte mer betydelse än att om det inte var kommunalt, så behövdes ju en kostnad för att få en eventuell trekammarbrunn godkänd, räknas in i kalkylen. Ja, herre Gud vad vi räknade. Vi ville verkligen veta, att OM vi fick möjlighet att köpa Fredriksberg, så skulle vi iallafall inte stå som fåntrattar och inte veta vad vi gett oss in på. För som sagt, det var ju inte bara en "vanlig" villa i stan.

En av de sista gångerna som jag ensam var ute på Fredriksberg, strax innan visning. Så blev hela grejen väldigt påtaglig. Vemodigt. Sorgligt. För jag visste, att om inte vi kunde köpa henne, så skulle jag aldrig mer kunna gå runt i trädgården. Aldrig mer titta in genom fönstren. Aldrig mer drömma om ett liv här. Det var riktigt ledsamt. Men min tro att allt blir precis som det ska och är menat är så stark, så jag visste, att allt skulle bli bra - oavsett.

Söndagen den 25 augusti. En vacker sensommardag. Jag hade fjärilar i magen. Timmarna fram till eftermiddagen gick långsamt. Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Jag skulle få kliva över tröskeln och in, innanför väggarna på Fredriksberg. Det var stort. Kändes magiskt. Tankarna fladdrade. Jag visste varken vad jag skulle tro, tänka eller känna. Jag bara ville dit och aldrig mer gå därifrån. Jag kände mig gråtfärdig när jag och Jimmy pratade om det, innan vi åkte ut till Fredriksberg. Att något man drömt om i så många år, plötsligt ska få upplevas ifrån insidan och antingen bli en fortsättning eller ett avslut - var bara för mycket. Vi parkerade en bit därifrån. Det stod bilar längs hela vägen. Helvete vad med folk! Inte bra alls... Hela sommaren hade vi pratat om ett köp, utifrån ett perspektiv att en lantbrukare förmodligen ville ha marken och sälja herrgården vidare. Eftersom det inte fanns några uthus, stallar och loger kvar, så var det nog bara marken som var intressant för en bonde. Så, det ökade ju chanserna till att köpa bara herrgård och parkträdgård i nästa steg, när vi helt enkelt visste vilken bonde som köpt allt.

Mäklaren från Fortverket stod utanför och tog emot. Samma person som jag pratat med i telefon. Vi hälsade, presenterade oss och självklart berättade jag att jag var jag;-). Avloppskvinnan;-) hahaha. Vi gick in. Det första jag medvetet gjorde, var att lukta... Jag tog några djupa andetag, för att konstatera att huset iallafall inte luktade fukt och mögel. Check på den! Jag konstaterade väldigt snabbt, att huset var i ett mycket bättre skick än vad vi både trott och hoppats på. Hoppats på? Tänker du då... Ja, därför att vi hade accepterat ett ganska dåligt skick på huset och ändå tänkt att vi skulle fixa och renovera det. Ett dåligt skick hade också skrämt iväg en del spekulanter och hållit priset nere en aning. Nu var det inte så. Istället gick alla runt i huset och planerade för att bo där. Ett par gick runt med tumstock och mätte och uppehöll mäklaren typ hela tiden. Jag mådde dåligt. Vad gör dem i mitt hus? Hur kan de ens tro att de ska bo i mitt hus? Respektlöst. Ett annat par hade kört 60 mil och var helt övertygade om att detta skulle bli deras. Det blev till och med ett helt reportage om dem i Ystads Allehanda.

Det var stort. Huset alltså. Rum efter rum, salonger, salar... Jag fick känna på kakelugnarna. I tre timmar gick vi runt i huset. Vi ville inte gå därifrån. - Här ska vi ha vår walk-in-closet älskling! Och här, i nedanvåningens minsta rum, bygger vi ett till badrum... Ååååhhh här är den fina trappen!! Den som jag drömt om att få slipa och måla. Åååhh vad fin den är och vad härligt den knarrar när vi går i den! Huset var i för bra skick. Suck. Och det såg ut som om alla brädgolv och fiskbensparkett fanns bevarat. Herre Gud vad fint det skulle kunna bli. Jag hörde snacket hos de andra spekulanterna. De var också övertygade om att någon bara ville ha marken och skulle sälja huset vidare. Alla tänkte att de skulle köpa det, när de fick veta vem som köpt allt. Alla tänkte likadant. Precis som vi. Det var svårt att somna den kvällen. Övertygelsen om att vi ville bo på Fredriksberg var total. Shit vad min hjärna jobbade den natten. På morgonen när jag vaknade var allt solklart! Min intuition talade. Jag hade lösningen! Jag hoppade av sängen och satte mig med papper och penna, och...

Fortsättning följer

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 4

Vi rullade in på gårdsplanen... Jag måste erkänna att jag var mer än lite nervös under bilturen. Vi hade varit och tränat och jag bara kände att det var nu eller aldrig. Nu eller aldrig som jag skulle visa Jimmy mitt drömhus.

Vi hade ett litet tag pratat om hus. Inte på det viset att vi stod i startgroparna och skulle köpa, utan mer på en nivå för att lyssna in lite vad den andre drömde om. Jag hade min dröm klar. Det hade Jimmy också. Vi var varandras ytterligheter, kan man lugnt säga...hahaha. Jag stod med en förfallen herrgård från 1796 i min spåkula och Jimmy med ett sprillans nybyggs hus i sin. Happ. Hur gör vi här?

Det gjorde lite ont i min själ vid blotta tanken på att jag kanske skulle bli tvungen att bo i ett nytt hus. Jag kunde liksom inte känna någon konnektion med nya material, 90 graders vinklar och perfekta linjer. Det var inte jag... Men ett hus är bara ett hus. Någonstans bestämde jag mig för att det inte är det viktigaste. Kärleken är viktigast och med den kan man bo i en hydda i skogen... Eller i en nybyggd villa.

Så, det var med vetskapen om att Jimmy älskade spikraka väggar, blänkande material och modern komfort som jag tog honom med ut till Fredriksberg, den där vårkvällen efter gymmet. Vetskapen om att han nog skulle få en chock när han såg henne... Förfallen, ledsen och långt ifrån spikrak och blänkande. Jag var tydlig med att säga: - Nu ska jag visa dig mitt drömhus. Och inte bara: - Nu ska jag visa dig ett coolt hus. Eller bara: - Nu ska jag visa dig ett hus. För det var ju inte bara ett hus eller ett coolt hus - det var ju mitt drömhus.

Tyst. Det var alldeles tyst. Ingen sa någonting. Jag sa inget. Och Jimmy sa inget. Han var stum av chocken;-). Det gick fortare att gå runt huset än vad det brukade när jag var där ensam. Och fortare än vad jag hoppats på. Det kom inga jubelrop. Hurra. Eller liknande. Det var bara tyst. Vi gick till bilen igen. - Och hur hade du tänkt värma upp detta? Tjoohoo, han pratade! - Ehhh... På något vis, sa jag. Och där var diskussionen över. Jag förstod vad han menade. Jag förstod vad han tänkte. Det skulle inte gå att värma upp till en rimlig kostnad. I min naiva lilla värld var jag expert på att tränga bort sådana "oväsentliga och oromantiska" tankar. Vad trodde jag egentligen? En gigantisk byggnad på två plan, med extremt många och stora fönster åt alla väderstreck som förmodligen hade ett friskt, men dyrt självdrag... Ja, vad trodde jag? Eller jag tänkte att jag skulle värma upp hela huset med kakelugnarna? Då skulle jag inte hinna jobba vintertid, om jag skulle hålla de varma. Eller kanske bara värma upp ett rum och gå runt med pälsmössa inomhus? Okej, jag förstod... Det skulle inte bli en dräglig tillvaro. Varför skulle han vara så himla förnuftig och tänka på det? Det krossade ju liksom min dröm. Ja, den begravdes där och då. Vi åkte därifrån. Jag började rita hus. Kolla upp tomter. Det fick bli ett nytt. Jag skulle nog kunna trivas...

Jag kände mig lite förbannad över att huset bara stod. Jag kände mig säkert också förbannad över att jag fortsatte drömma om det, trots att det inte var lönt. Sagt och gjort. Jag måste se till att någon får köpa det. Jag måste se till att hålla mitt löfte. Att någon tar hand om Fredriksberg. Jag skrev ett mail till Fortifikationsverket, som jag på någon vänster, minns inte, kanske via kommunen, fått reda på ägde Fredriksberg. Jag skrev ett långt och trevligt mail och undrade varför de bara lät henne stå. Det hade jag gjort en gång tidigare också, för ett par år sedan. Den gången svarade de inte mycket mer än att de inte visste vad som skulle ske framöver med den militära verksamheten som bedrevs på gården. Men Herre Gud, nu har det gått två år och jag vet vad som hände med den verksamheten - inte ett skit! Ingen är någonsin där. För varje gång jag kommer till Fredriksberg, så är ytterligare ett fönster förspikat. Ytterligare en takpanna sprucken... 

Denna gången var svaret lite bättre. Riktigt bra faktiskt. "Militären kommer säga upp sitt kontrakt på fastighet Fredriksberg 52:2. Det innebär att fastigheten så småningom kommer säljas. Men handläggningstiden är minst ett år". Minst ett år? För vad då? Vända på ett papper;-). Nå väl, då visste jag i alla fall att om hon överlevde, orkade kämpa emot ett år till, så skulle någon få möjlighet att köpa henne och ta hand om henne. Lyckost den.

Handläggningstiden skulle komma att ta två år. På de två åren hade vi konstaterat att vi inte skulle kunna bygga det hus vi ville... Vi skulle varken få bygglov eller lånelöfte till ett palats;-). Vi hade också konstaterat att alla hus antingen var så små, så tråkiga, så 70-tal, så nära grannen... så... Ja, vi stod helt still. Men under de här två åren, hade jag råkat "köra fel" några gånger och hamnat i Fredriksberg. Ja, alltså när Jimmy var med i bilen...hahaha. Okej, han förstod att med mitt "rätt hyfsade" lokalsinne, kör man inte fel i sin "egen by". Efter några gånger började han känna på putsen. Ett bra tecken (tänkte jag). Efter ytterligare några gånger råkade han säga: - Putsen är inte så jäkla dålig som den ser ut, det här skulle jag nog klara att putsa om själv. Mitt hjärta slog volter. Och en gång, satte han fan i mig spiken i kistan! Han sa: - Okej, om du fixar så att vi får köpa detta för rätt pengar, då lovar jag att renovera det till dig.

Alltså, så säger man inte till mig. Inte om man inte menar det. För jag fixar det. Jag lovar. Jag vet i f*n hur, men jag fixar... Nu var vi två personer som drömde om Fredriksberg. Ett Fredriksberg som fortfarande inte var till salu. Och när det väl skulle bli det, så skulle det inte vara något som ens var i närheten av vad vi rent ekonomiskt skulle kunna lösa...

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 3

En riktig dagdrömmare var jag. Det hade jag varit så länge jag kunde minnas. Som liten flicka satt jag på mitt rum och gjorde sagor - om stora hus eller kanske till och med slott. Vackra människor. Kvinnor med långa klänningar och höga klackar. Jag var förmodligen född i fel tid... Kan man vara det? Förmodligen inte. Så - antingen mindes jag något tidigare liv... hahaha. Eller så hade jag väldigt livlig fantasi. Men de var vackert där iallafall, i de stora salarna med högt i tak och massor med kakelugnar. Det påminde i princip inte om någonting, överhuvudtaget, som fanns att titta på i mitt 70-tals barndomshem.

Millenniumskiftet... Vi gick in i 2000. WOW!! Vilken stor grej att få vara med om, men vilket jävla år det blev! Livet var allt annat än glitter och glamour. Mina dagar inom socialtjänsten var räknade. Av mig själv. Den tunga grå dimman som låg oruckbar i korridorerna på förvaltningen var inget för en kreativ själ. Den slukade mig. Den blev som grädde på moset, på en redan överfull bägare. Min attityd utåt var motsatsen till den jag hade inom mig, mot mig själv. Om jag bara kunde få mitt genombrott någon gång... Och bli rockstjärna. Så var ju allting löst. Allt. Jag skulle ju bara jobba här så länge. Det skulle liksom bara vara en kort period och en jättesmidig övergång. 

The big flow... Det där som ska infinna sig när något är rätt. Det hade jag ingen aning om vad det var. Jag levde i motsatsen. PANG. En krock. På riktigt alltså. Påkörd i rusningstrafik när jag sprang MOT RÖTT LJUS i Malmös mest trafikerade korsning. Idiot. Men det blev en väckarklocka... Och när jag lämnade Svedala och flyttade mot Ystad, kändes det som helt rätt riktning i livet. Undrar hur hon mår? Tänkte jag när jag installerade mig i mitt nya hem. Fredriksberg. Undrar hur hon mår? Trots att det gått tre år, var hon inte glömd... Tvärt om. Hon hade satt igång en process inom mig, som jag gjort en riktig "klippbok" utifrån. En liten bok med bilder som jag klippt ut och klistrat in... Som en drömbok. Huvudbilden föreställde en förfallen herrgård. Bilderna runtomkring föreställde detaljer som var viktiga. Trapporna. Kakelugnarna. Pardörrarna. Golvsocklarna. Verandan. Allt fanns med. Suck... Vilken underbar dröm. Jag måste åka och hälsa på henne snart...

Sedan blev det 2-3 besök varje år... För varje år som gick, så var det fler och fler fönster som spikades igen. Fler spruckna takpannor som inte byttes. Mer puts som trillade från fasaden. Och plötsligt en dag var den ena fasadtavlan borta. Det slog mig att jag aldrig tagit reda på årtalet. Och nu hade jag ju faktiskt en mobil och livet kretsade kring allvetaren Google. Jag började också bli så pass modig att jag fotade Fredriksberg... Men på ett sätt så att man inte direkt kunde se att det var hon. Jag ville ju inte att någon annan skulle få upp ögonen på huset och stjäla mina drömmar. Men jag ville ändå visa "världen" att jag hade drömmar. Den långa raddan av romerska siffror visade sig betyda 1796. Fredriksberg var byggt 1796. Hur coolt var inte det? Alltså, det är ju skitgammalt. I över 200 år hade hon stått där - och nu var det som att hon väntade på att få lov att dö. Kanske väntade hon på den där skopan, som man faktiskt tagit ett beslut om. Det fanns ett rivningsbeslut på Fredriksberg.

Jag var lyckligt ovetandes om det. Jag började med mina efterforskningar. Vem äger det här schabraket egentligen? Allting skedde i det tysta. Jag var fullt medveten om att min dröm var båda galen och knäpp. Jag visste att den i princip var omöjlig att förverkliga. Det var ingenting jag ville berätta om för andra. Ingen skulle ändå förstå. Och det var nog det som triggade mig. Jag tror att vi hade en pakt, Fredriksberg och jag. Det kändes iallafall som att hon blommade upp när jag var där. Och det gjorde jag med. Vi gav energi och glädje åt varandra. Jag lovade henne att se till att göra allt vad jag kunde för att någon skulle få ta hand om henne. Någon. Inte jag. Den drömmen var FÖR stor för att kunna se någon verklighet i... Mitt mission att rädda Fredriksberg till någon som hade resurserna, var fullt tillräckligt för att jag skulle vara nöjd.

Våren 2011. Det pep till i min mobil. Ett sms från min närmsta väninna.

- Jag har hittat ett hus till er, skrev hon, också pep det igen.

Det kom en bild. Jag skrattade till inombords. Jag hade aldrig pratat med henne om Fredriksberg. Men hon skickade en bild PÅ FREDRIKSBERG!! 

- Det här skulle vara perfekt för er, skrev hon.

Tänk att min goa, fina väninna kunde se oss där? I den knäppa, galna, omöjliga drömmen?? Jag hade ett halvår tidigare träffat min stora kärlek, och insåg nu, att det var dags att visa Jimmy mitt drömhus... 

Fortsättning följer.

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 2

På fasaden satt det två gamla tavlor i trä. Mycket gamla. Knappt läsbar text. Anno MDCCLXXXXVI... Jag hade aldrig sett så många romerska siffror i en följd. Jag försökte klura ut årtalet, men jag gick bet. Jag förstod att årtalet slutade på 6 och att de fyra x:en där innan var fyrtio, men mer än så fick jag inte fram. Det romerska räknesättet var inget jag hade en magister i precis;-). På den tiden hade jag, enligt mig själv, bara en talang - att sjunga. Jag kunde nog inte så mycket annat som var värt att skriva om i ett CV. Men det gjorde inget - för jag skulle bli rockstjärna och dra runt på de stora scenerna i världen.

Jag läste vidare på skylten till vänster. Den som såg äldst ut. Man såg liksom att bokstäverna var upphöjda från plankan, som förresten var den bredaste ekplanka mitt öga skådat. Alltså var plankan urgröpt runt omkring... Vilket hantverk. Anno MDCCLXXXXVI Har Grefve Carl Ludvig Hård Låtit Bygga dena afvelsgård, Kallad efter defs Fru Grefvinna FRIDRICKSBERG

Wow! Även om jag där och då inte kunde räkna ut årtalet, så förstod jag på gammelsvenskan och på bokstävernas utformande att det var sjuuukt många år sedan den skylten tillverkades. Att läsa texten kändes nästan som en religiös upplevelse. Jag fick rysningar. Det var alltså en greve som byggt huset åt sin fru. Så mäktigt. Adligt. Nästan kungligt. Inte konstigt att det var så stort! En bild swishade förbi i mitt huvud med kvinnor i långa vackra klänningar, ståtliga män i uniform och festligheter. Jag kunde nästan se en av kvinnorna, sittandes under ett träd i skuggan, med en vacker håruppsättning och ett sådant där paraply som skulle skydda mot solen. Jag tror att hon hade en gulskimrande klänning med vid kjol och vit, hög spetskrage som gick ner lite över dekolletaget som en vacker detalj på klänningen. Den höga kragen skulle säkert även den, skydda mot solens strålar.

Skylten till höger såg aningen nyare ut. Man såg att någon försökt göra den så lik originalskylten som möjligt, men inte riktigt lyckats. Men absolut - good enough! På den skylten stod det också Anno - också en lång rad med romerska siffror tätt följt av: Har Consul OCH Consulinnan Lundgren Låtit denna Gård tillbygga OCH Restaureras 

Den där med hur, när och var man använder stor eller liten bokstav verkade inte vara så viktigt på den tiden. Men det var just det som gjorde skyltarna så unika och spännande. De berättade en viktig historia om huset, på den tidens språk. 1997 hade jag ingen mobil, så det var inte tal om att varken fota eller skriva ner de romerska siffrorna för att kunna få fram årtalen. De fick just då, förbli en gåta.

Aldrig någonsin fick jag känslan av att det bodde någon i huset. De stora fönstren med djupa fönsternischer var inte berikade med en endaste liten krukväxt och gardinerna som skymtade var inte upphängda under de senaste 40 åren och var absolut inte i en stil som passade huset. Nä, det såg ut som gardiner som man under 60-talet hängde upp i kommunala byggnader. Och så hängde de fortfarande. Jag kupade händerna runt ögonen för att stänga ute solljuset när jag tittade in genom fönstren. Det första fönstret jag tittade in igenom, vette rakt in i en gigantisk salong, ja snarare en sal. På golvet låg en fiskbensparkett och i taket satt det takrosetter. Lite längre in i huset skymtade jag en... kakelugn. Nu slog mitt hjärta volter! Jag är besatt av kakelugnar. För att kunna se den på lite närmre håll var jag tvungen att gå runt till husets baksida. Inte en möbel fanns i huset. Jag kunde, tack vare de många stora fönstren, som fanns i vartenda väderstreck, se rakt genom huset. Trots att det var jättelångt!

Där stod den! Hög, kritvit och med en fantastisk krona. Jag var förälskad. Och de höga golvsocklarna... Ååhhh... Och i nästa salong stod en kakelugn till. Jag hade aldrig sett något liknande. Så stor och majestätisk och mörkgrön. Mot trädgården vette verandan. Jag hade alltid drömt om att ha en veranda. Ja, i ärlighetens namn, så hade jag nog drömt om allt, precis ALLT som fanns i detta hus. Men oj vad stort det var. Lyckost den som äger det. Men dumma den som inte använder det på rätt sätt. 

Jag lämnade Fredriksberg den dagen, med ett stort frågetecken i huvudet. Vem i hela fridens namn äger en så vacker fastighet och låter den stå och förfalla?? Ja, det var faktiskt TVÅ frågetecken... En dag, när jag blivit rockstjärna och JÄTTERIK, då ska jag köpa ett sådant här ställe och bara göra det precis så vackert som det förtjänar att vara. En dag, ska jag skapa ett Fredriksberg. Jag ska sitta på min veranda och skriva. Berätta inspirerande sagor om livet och hjälpa andra att förverkliga sina drömmar. En dag.

Fortsättning följer...

NÄR ÖDEHUSEN KALLAR... DEL 1

Det var nästan som att jag kunde höra någon ropa mitt namn. I alla fall var det så det kändes den där försommardagen 1997. I naturen var allting grönt och ljuvligt. Solen stod högt på himlen och bidrog så klart till att allting hade bästa förutsättningarna att visa sig från sin bästa sida. Jag var på väg. Målet var klart och tydligt, men vägen dit var okänd.

När jag kom körandes igenom landskapet och var tvungen att sakta ner rejält för att säkert ta mig igenom de skarpa kurvorna på den ganska så smala landsvägen, kände jag hur det spratt till inom mig. Det var en känsla blandad av lycka och barnslig nyfikenhet. En sådan där härligt naiv känsla av att ALLT ÄR MÖJLIGT, INGENTING KAN STOPPA MIG. Det var kanske inte så konstigt, jag var ju på väg till mitt livs första radiointervju efter att i månader jobbat i studion med första plattan, som nu sett dagens ljus - med mig som sångerska. Inte konstigt jag var glad! Jag skulle ju bli rockstjärna. Äntligen var jag på väg mot mina drömmars mål.

Men djupt inom mig visste jag att känslan hängde ihop med något annat... Egentligen var allt jag såg på min vänstra sida - ett vildvuxet virrvarr av träd och buskar som för längesedan behövts ansas. Träd höga som "skånska skyskrapor" som fått leva sitt eget liv. Ostört och kanske precis så som det är tänkt att leva som Herr och Fru Ek, eller Bok, eller Björk. Ja, också såg jag en skymt av en gavel med en stor bom som signalerade: HIT, men inte längre... Där fanns nog även en skylt med en stor hand och en text som typ: obehöriga äga ej tillträde. Inte speciellt inbjudande, faktiskt. Det andades makt, stat... På ett osmakligt vis. Men någonting inom mig sa att jag inte behövde bry mig om bommen. Eller skylten. De gällde inte mig. Det var stopp för andra, men inte för mig. Jag var "behörig" i allra högsta grad. Ja, min barnsligt naiva nyfikenhet sa mig iallafall det.

När jag gick av bilen bultade mitt hjärta hårt. Jag kom ihåg känslan från när jag var barn och tillsammans med några kompisar tog mig in i gamla ödehus som sedan länge var utdömda och bortglömda... Man visste liksom aldrig vad man skulle möta. Gammalt bråte, råttor eller kanske ett hemlöst fyllo som flyttat in och satt och spelade på sitt munspel. Den känslan var det. Otroligt spännande. Och helt oemotståndlig. När man tagit ett kliv över en viss "tröskel", kan man lika gärna gå tills det tar stopp på riktigt.

Bakom det där trasslet av grönska, fanns en hemlighet, en skatt, ett guldkorn, en dröm... Det var den känslan som fick mitt hjärta att slå hårt och min andning att bli tung. Den känslan var så stark att jag med säkerhet visste, att TROTS att det enda jag sett var träd, en gavel som putsen trillade från och en stoppbom - så skulle jag inte bli besviken. Tvärt om. Jag visste att det väntade en överraskning. 

Gräset behövde klippas. Gräsmattan hade med största sannolikhet varit i en bestämd form, på en bestämd yta, någon gång. Men det var längesen. Nu sträckte sig gräsmattan ända in på huset och stråna täckte en del av grunden. Man såg på den framtrampade stigen, där gräset var borta och numera bara bestod av mörk lerjord, att detta var genvägen för människor som kom från skogen och skulle vidare västerut, eller tvärtom.

Hon var ledsen. Jag kände det tydligt. Bortglömd. Övergiven. Jag blev fullständigt tagen av ögonblicket. Jag blev passionerat förälskad. I ett hus... Hon var som en vingklippt fågel som skrek efter hjälp. Och när jag lade min hand mot den smutsiga och misshandlade fasaden förstod jag, vi hör ihop. Jag förstod att hon kallat på mig och att hon visste, där och då, att jag äntligen hört hennes förtvivlade rop. 

Fortsättning följer...

NÅGRA FÖRE- OCH EFTERBILDER

Om man är flitig med kameran före, under tiden och efteråt - kan man ha hur kul som helst när man sitter och jämför bilderna. Man blir också påmind om olika tankesätt och prioriteringar... T ex, blev jag när jag tittade på lite bilder häromdagen, påmind om att det rum/utrymme som blev allra först färdigt i huset var vinkällaren... Hahaha... Hur kul är inte det?? Snacka om prioritering;-). Här ser ni trappan ner som vi bevarat, men målade svart...

Jag blev också påmind om våra ytterdörrar... Båda entréerna hade pardörrar, men den ena från typ sekelskiftet och den andra från 60-talet. Gissa vilken som fick stå modell för de nya dörrar som vi lät tillverka;-? Här ser ni en skymt av 60-talsdörren tillsammans med den nya.

Och fasaden... Herre Gud! Jag hade glömt hur smutsig och dålig den var. Nu är den iaf bländande vit:-).

Stora entrén med sin vackra paradtrappa... Den som jag stod och tittade på genom ett fönster i 17 år. Mitt skötebarn;-). Varje gång jag går i den (typ några gånger varje dag), påminner jag mig själv om att allt är möjligt. ALLT!!

När vi renoverade ovanvåningen var vi verkligen "under skinnet" på huset.. Vi plockade fram bjälkar och ändrade en aning i planlösningen - vilket vi i princip inte gjorde alls på nedanvåningen. Men i alla rum där uppe fanns typ tre dörrar, så man gick bara runt, runt, runt... Nu är rummen lite mer uppstrukturerade - och känslan är lika god som den är praktisk.

Många, många fler före- och efterbilder kommer efterhand som jag gått igenom dem och parat ihop dem. Är du i en renovering?? Fota, fota, fota... Hur många bilder man än tar, känns det ändå som att man fattas några när man sen sitter och går igenom sin renovering.

Anna <3

EN TILLBAKABLICK PÅ 2016

När jag började fundera kring vad vi gjort på Fredriksberg under 2016, var första ordet som dök upp: vilat. Hahaha... För det har vi verkligen gjort. Den stora renoveringen blev ju klar under senhösten 2015, så när vi gick in i 2016 var det med känslan: VI ÄR KLARA!! I a f nästan;-), det som fattades var "bara" balkongen med utgång från vårt sovrum, som ju blev klar under sommaren.

Jag och Jimmy är rörande överens om att balkongen var en av de absolut bästa investeringarna vi gjort i fastigheten! Till våren blir räcket vitt, golvet lite mörkare brunt och allting blir glasat.

Under 2016 har vi haft stort fokus på inredning och inredningsdetaljer... Både inne och ute. Årets första veckor bjöd på rejält med snö - perfekt för en nörd som jag;-). Klart man måste pynta även i snön... hahaha.

2016 var också året då jag fick min ateljé! Mitt alldeles egna "kryp in" på den gamla vinden där jag får bestämma själv;-) och kan i lugn och ro förädla alla fynd jag kommer hemdragandes med:-). Jimmy plockade fram den gamla korsvirkesväggen från 1796. Täääänk om väggar kunde tala... Fast det kanske de kan;-)

För... 2016 var ju också året när vi via mediumet Tette fick lite mer historia kring gården och människorna som bott, levt och verkat här. Det startade med vår ena kristallkrona som plötsligt började te sig på ett sätt som inte gick att förklara. Bilden på den vackra flickan hittade vi på vinden när vi rensade ut all skit. Hon är i tryggt förvar.

Och allt det här spännande med alla människor - resulterade också i möten med människor som fortfarande finns i livet, som har en historia på Fredriksberg. Gamla minnen och foton kom till oss bl a via Christer och Inga som växte upp i inspektorsbostaden.

Och 2016 var också året när vi kom på att vi ville ha andra tapeter än de vi satt upp... hahaha. Ja, huset gjorde något med oss. Det liksom pratade med oss och berättade vad det ville ha;-), så bara att ringa in målaren igen och Färghuset Colorama i Ystad blev jättelyckliga över att få sälja tapeter till samma salonger två gånger!!

Drömmen om en sajt och blogg blev verklighet 2016! Och tro mig, den ska utvecklas på mer än ett sätt. Men var sak har sin tid och ibland får vissa saker lov att ta lite extra mycket tid på sig för att hitta formen. 

Men allra mest fick vi "livet" tillbaka...;-). Vi har njutit av vårt fina hus, vår fantastiska trädgård och av varandra. En renovering som varit så slitsam att den skulle kunna förstöra vilken relation som helst, förde oss bara närmre varandra. Och ni - har tålmodigt varit med hela tiden, viket är helt fantastiskt underbart! Nu blickar vi framåt och ser helt enkelt vad 2017 har att bjuda på;-). Skål för det nya året och skål för dig, för oss och för alla andra. Och glöm inte att det är du som skriver manuset till ditt liv;-).

Anna <3